Det är bara att erkänna, jag har snöat in lite (eller mycket!) på Nalle Puh och hans vänner så här i vuxen ålder. Ja, det är väl egentligen en specifik vän som jag förälskat mig speciellt i, min själsfrände Ior. Det hela började egentligen av en slump. Jag ville pigga upp rummet lite på jobbet och vi hade en samling mjuka småfigurer som jag ställde upp i ett av mina fönster. Det var på den tiden vi hade egna rum, så det var (tyvärr) några år sedan nu. Det var Nalle Puh, Nasse, Kanin, Tiger, Kängu och Uggla, kanske ytterligare någon. Just Ior saknades, men jag ville ha med även honom. Vi hittade en Ior-plastfigur, men den passade ju inte in med de andra i samlingen. Efter ett tag hade jag fått ett par olika Ior, men fortfarande ingen av samma sort som de andra vännerna, snarare mycket finare. Jag letade vidare och hittade under tiden ännu fler Irorar, som vi lite skämtsamt brukar kalla dem ibland. Efter ett tag började jag få en liten Iorsamling och jag blev alltmer förtjust i den lille filuren. Sedan dess har jag samlat på Ior, mest mjukisar, men även ett och annat kort och något nyttoföremål såsom den fina frukostmuggen (senaste nytillskottet) på bilden.
Numera är jag lite mer kräsen i mitt samlande. Tanken var att det skulle få räcka med den samling jag redan hade, men det visade sig bli för svårt att hålla. Kravet är dock att det ska tillföra någonting nytt, sticka ut lite från det jag redan har. Det får gärna vara någonting användbart, exempelvis en reflex, en mugg eller de fina (men klumpiga) tofflorna som flickorna hittade åt mig på en loppis häromåret.
Jag har funderat en hel del på de olika karaktärerna. De speglar ju lite av hur det är i det mänskliga livet. Någon kommer med kloka tankar och idéer fast hen kanske inte själva förstår det fullt ut, någon är lite extra eftertänksam och tillbakadragen, någon är ängslig och rädd men lyckad ändå samla mer mod än någon annan och räddar sina vänner från den ena situationen efter den andra, någon har myror i baken och någon pratar och pratar utan att någon orkar lyssna. Det är väl sällan man stöter på karaktärerna så renodlat som här, men jag brukar ibland roa mig med att fundera på vilken Puh-karaktär jag tycker passar in bäst på olika personer. Det är oftast rätt svårt eftersom de flesta inte har så utpräglade sidor som dessa sagofigurer, men det är ändå lite kul att försöka se det på det sättet, kanske ett sätt att få distans till det som känns jobbigt i samspelet mellan olika personer och försöka acceptera att det nog är för att vi är alltför olika. Själv känner jag mig nog mest som Ior, med viss inblandning av Nasse. Jag hetsar inte upp mig för saker, är sällan överentusiastisk, lyssnar på alla andras (ibland knasiga) idéer och gör inte mycket väsen av mig. Kanske lite livlös på utsidan men väldigt livfull på insidan. En annan person i min omgivning är en typisk Tiger som studsar runt och har sig och inte förstår att inte alla andra också är lika överentusiastiska för minsta småsak. Jag har väldigt svårt för det beteendet, men en del andra verkar inte ens se det. Jag tror att det delvis beror på att vi är alldeles för olika varandra. Vi förstår helt enkelt inte hur den andre fungerar. Det är lite intressant att någon kan vara bland det bästa som hänt en person och den totala motsatsen för en annan. Livet är sällan svart eller vitt, ont eller gott, utan mer olika toner av grått.
Överlag tycker jag att det är bra att vi är skapade olika och att det säkert finns en mening med att vi är det så att vi kan vara varandras komplement. Vi behöver varandra! Det är lite som en fyrstämmg kör. Varje stämma behövs för att få ihop helheten. Ingen är viktigare än någon annan, och, vilket kanske är ännu viktigare, ingen är heller mindre viktig än någon annan.
