Grabben har kommit in på högskolan, och flytt är oundvikligt om det ska kunna fungera. Nu brinner det i knutarna, men under har inträffat förr när man som bäst behöver dem, så varför inte nu också? Jag tror att varje förälder oroar sig lite inför den dag då det är dags för något av barnen att bryta upp från hemmet och bli en mer självständig individ. Kanske för att man inte känner sig lika behövd längre, kanske för förändringen i sig och den tomhet som kommer att infinna sig. Det känns och jag tror att det är nödvändigt att det gör det. Det är lite så som Karin Boye skrev i sin flitigt citerade diktstrof ”Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?”. Nu kommer tomheten att bli extra stor, men Lotta blir kvar ett tag till och med henne i närheten blir det ju aldrig tråkigt. Hon har förresten fått bidra med illustrationen till detta inlägg.

Jag har nog aldrig varit den där hönsmammetypen utan snarare tyckt att det är viktigt med en viss frihet för att barnen ska kunna utvecklas och bli goda samhällsmedborgare. Det är mitt sätt att bry mig om, och jag hoppas och tror att de känner och förstår det. Visst har jag oroat mig många gånger för hur olika situationer ska lösa sig, men på något sätt brukar det i alla fall alltid göra det. Det blir kanske inte just på det sätt som man själv hade tänkt, men någon form av lösning i alla fall. Denna gång måste vi nog hjälpa det en del på traven, men att ge upp i förtid finns inte på kartan.

Vi verkar ha haft extrem otur vad gäller kontakter med sjukvård och andra hjälpbehov, åtminstone hoppas jag det för det borde kunna fungera så mycket bättre. Ständigt borttappade i systemen, remisser som aldrig skrivs, läkarbesök som aldrig bokas in, telefonsamtal som aldrig besvaras, osv. Vi försöker klara oss på egen hand så långt det bara går, men när behovet blir för stort då vill man bli tagen på allvar för då har man redan fått kämpa tillräckligt länge. Istället är det då det riktiga kämpandet och dragkampandet drar igång. Om man anklagas för ett brott ska skulden bevisas innan man kan dömas för det, men om man har ett funktionshinder så verkar det vara tvärtom, man betraktas som skyldig/fuskare tills man lyckas bevisa att man inte är det. Det är inte heller så lätt att veta var man ska vända sig i olika frågor och vad man har rätt att begära. Man lär sig efter hand, men ligger alltid minst ett steg efter. Någon form av samordnare, eller någonstans att vända sig för att få veta hur man går tillväga, hade verkligen varit guld värt.

Nu behöver det ordnas så att allting löser sig när vi inte längre kan vara där och stötta och se till att det fungerar. Samtidigt har jag hört från andra att det är först då som någonting kan hända för så länge det finns föräldrar som kan hjälpa till så kan övriga funktioner fortsätta att luta sig tillbaka och titta på. Att föräldrarna bränner ut sig eller kanske måste sluta jobba tas inte med i den samhällsekonomiska beräkningen. Det hör liksom till en annan plånbok. Ny kommun och ett nytt landsting underlättar inte processen, men samtidigt borde det ju inte kunna bli sämre när det väl är på plats, eller? Hur blir det med nuvarande hjälpmedel? Bostad? (erbjudande finns, men funkar det rent praktiskt?) Färdtjänst? Assistans? Hjälp i skolan? Ytterligare behov? För att kunna ordna detta så behövs det intyg för det ena och det andra och då behöver man först få träffa en specialistläkare, och det är ju tack och lov inbokat nu (åtta månader senare än planerat ungefär, och bara två veckor före skolstart). Sedan behövs sannolikt ytterligare specialistutlåtanden för andra hjälpbehov, hur nu det ska hinnas med. Med intygen i hand kan vi gå vidare med diverse ansökningar, men det brukar ju ta ett tag för kvarnarna att mala. Jag räknar med att det blir svårt med heltidsjobb under de första skolveckorna, innan allt är på plats, och att det blir mycket pusslande hit och dit.

Ojoj, det var ovanligt mycket gnäll från min sida, men ibland behöver man nog spy ur sig lite innan man kan gå vidare igen. Dags för lite skönhetssömn, så får det bli nya tag i morgon igen.

För att återigen citera Karin Boye (som för övrigt var den gata i Uppsala där jag tog mina första staplande steg i livet): ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.”