För en oinvigd kan många miljöer verka tillgängliga för alla, men man hittar ofta detaljer som gör det svårt i praktiken. Ibland, som på bilden ovan, är det rätt uppenbart vad som felar för att det ska gå att ta sig med rullstol mellan hiss och utgång, men många gånger behöver man veta hur det är för att ha förmågan att upptäcka det. Det är lite som finn fem fel. När man väl hittat det sista felet så förstår man inte hur man kunde missa det tidigare. Det var ju så uppenbart. Ibland visar det sig att det finns någon form av alternativa (nöd)lösningar, men de är sällan tydligt utmärkta eller angivna och kommer därmed inte till användning som det är tänkt. Andra gånger kan det haka upp sig så att det inte fungerar som det är tänkt. Under vår semester med familjen häromveckan blev detta rätt uppenbart, ändå tycker jag att det mesta fungerade riktigt bra. Man kan aldrig gardera sig helt och ibland hjälper det inte hur noga man än försöker vara i sina förberedelser. Se exempel i tidigare tillgänglighetinlägg (Inte lätt att hamna rätt). Vi försöker skratta åt tokerierna så gott det går, men ibland tröttnar man på allt trassel man behöver ta sig igenom i syfte att få leva ett så normalt liv som möjligt. Det påverkar livet mer än man som utomstående tror.

När vi kom till det första hotellet visade det sig att det var en lång trappa upp till receptionen. Svårforcerad med rullstol. Det gick dock att åka runt kvarteret och komma in från baksidan där det fanns en rullstolshiss. Personalen var lite ovana med hissen, men de var hjälpsamma och det löste sig. Kvällen efter blev det problem då den som tidigare tjänstgjort misstänktes ha fått med sig hissnyckeln hem efter dagens arbetspass. Nycklarna (reservnycklar?) kom dock tillrätta efter ett tag. Den vanliga hissen, mellan våningarna, krånglade en del. Vid ett tillfälle ville den inte öppna dörrarna när den stod på entréplanet. Till slut fick maken gå upp en våning, trycka dit hissen och ta hissen ner igen. På nästa ställe, vilket vi upplevt på flera ställen tidigare, var hissen för snabb med att stänga dörren. Det fanns tre hissar och om man inte hade turen att stå framför just den hiss som kom ner så hann man inte ta sig fram till rätt hiss innan dörren gick igen och hissen i värsta fall också åkte vidare. Ja, just hissar är det ofta en del trassel med. I Göteborg tog vi hissen ner från parkeringsgaraget och möttes av en trappa ner till utgången (se bilden). Vi fick åka upp en våning, gå till andra sidan av garaget och testa den hissen istället, vilket (tack och lov) visade sig vara betydligt mer lyckosamt.

En annan sak som kan vara svår att tänka på är att även en relativt låg kant kan vara ett svårt hinder. In till hissarna i parkeringshuset (den mer tillgängliga sidan) var det en kant på ett par centimeter, följt av en dörrlist på någon centimeter omkring 25 cm ifrån den första kanten. Var för sig var de inte något jättehinder, men tillsammans gjorde de det väldigt svårt att ta sig in eftersom framhjulen fastnade i den främre kanten. Jag såg även en barnvagn som fick samma typ av problem och fastnade med sina hjul.

När vi var på Liseberg kämpade vi oss upp till pariserhjulet. På slutet var vägen till vänster markerad med rullstol, så vi tog den. Uppskjutande kullerstensränder med ojämna mellanrum i uppförsbacke gjorde att det bitvis krävdes tre personer för att lyckas skjuta rullstolen vidare uppåt. Undrar hur den mer otillgängliga vägen/stigen såg ut. Ofta är det ingång till attraktionerna via utgången, men där är det ibland trångt och dold sikt. I många fall angavs inte att det var den vägen man skulle ta utan bara att man skulle ta kontakt med personalen. Hur lyckas man med det utan att trotsa enkelriktatskyltningen vid utgången? Där kunde det dessutom var för brant för att själv ta sig upp med rullstol. Ett ännu trassligare alternativ skulle vara att först köa och sedan försöka backa ut igen när man väl lyckats få kontakt med personalen (eftersom det inte går att ta sig in via ingången).

Andra saker vi stött på under resan, liksom annars, är tunga, trögöppnade dörrar och dörrar som öppnas åt ett dumt håll. Det är inte heller helt ovanligt att eventuella dörröppnare är placerade så att man står i vägen för dörren om man åker fram så att man kan trycka på knappen. Så var det exempelvis i Göteborg. Restauranger med ett par trappsteg i entrén hör till det normala, men vid bra väder brukar det i alla fall gå att sitta ute. Lite knepigare vintertid, men då får man väl försöka hålla sig hemma.

När det var dags för veckans godisköp gick det inte att nå en del av godisbutiken eftersom den delen var uppe på en plattå. Ibland finns det ramper, men stigningen är för stor för att det ska gå att baxa upp en fullvuxen person den vägen. När vi skulle äta hotellfrukost i Örebro för något år sedan var frukostborden placerade några trappsteg upp, annars kunde man försöka häva sig upp på höga barstolar, men det gick ju inte heller. Vi lyckades improvisera fram en lösning, men var glada att vi inte skulle bo kvar ytterligare en natt. Trottoarkanter utan avfasning förekommer rätt flitigt hemmavid, men när vi var ute och reste var det alltsomoftast okey.

När vi semestrade i USA för några år sedan var den största fördelen att allting var tillgängligt på ett helt annat sätt än här i Sverige. På andra fronter kändes det däremot förvånansvärt outvecklat och gammaldags i många fall, men man kan ju inte få allt.

I den mer invanda miljön hemma vet man vad man behöver undvika och vilka möjligheter och alternativ som finns, men under resor måste man prova sig fram, försöka hitta de dolda lösningarna och outtalade rutinerna. Dessa upptäckter ger lite extra krydda på tillvaron, men samtidigt önskar man förstås att livet skulle fungera så mycket smidigare, att man någon gång skulle kunna slippa ifrån åtminstone en del av dessa erfarenheter. Det är också skillnad på att behöva parera för någonting som är konstant på samma sätt och att hela tiden även försöka hitta lösningar på de nya problem som uppstår i och med successiva funktionsförsämringar.

Borta bra, men hemma bäst!