Varför ska alla behöva tvingas in i samma form istället för att man försöker ge var och en möjlighet att bidra med det de är bäst på och trivs med utan att behöva förställa sig? Är det den som skriker högst som är mest värd? Den som bara ser till sig själv och till varje pris ska driva igenom alla sina egna idéer, utan tanke på att kanske lyssna in omgivningen ibland? Det är förstås bra att tro på det man gör, men någon gång måste man också kunna erkänna att det kanske inte var den bästa lösningen just denna gång. Det kanske rentav skapar större problem än det löser? Tillsammans kan man hitta starkare lösningar än om bara egot får styra. Det är i alla fall min övertygelse att det är så, men den idén verkar tyvärr vara utrotningshotad i dagens samhälle. Nu tänker jag inte på någonting specifikt just i nutid, men jag tycker mig se dessa tendenser alldeles för ofta.

Kanske är det just min vurm för att olikheter är bra, och att vi alla skulle kunna bidra så mycket mer ifall vi fick vara oss själva, som jag blivit så förtjust i Nalle Puh och hans gäng. Själv känner jag mig mest besläktad med Nasse och Ior. Nasse, den mycket lilla, rädda och oroliga varelsen är många gånger den som räddar hela föreställningen, men själv står i kulissen. Han är den som kanske är modigast av alla egentligen, fast varken han eller hans vänner inser det. Han är den som ingen ser eller saknar förrän han inte längre finns där som den räddare han så självklart brukar vara. Att lyfta fram andra borde vara minst lika viktigt som att lyfta fram sig själv. Det är tacksamt på det sättet att man kan känna att man verkligen bidrar, men otacksamt för att ingen ser det, i alla fall inte de som bara ser till sig själva. Alla behöver få synas på något sätt, men inte nödvändigtvis på stora scenen. Alla behöver tänka på sig själva också, men inte bara utan just också. Det är Nasse dålig på, för när han ser på sig själv så ser han bara den där mycket lilla, rädda och oroliga varelsen. Han ser inte den omtänksamme, modige, självuppoffrande vännen som alla tar för givet.

På vilket sätt är Ior viktig då? Han är lite svårare att sätta fingret på. Kanske är han den fasta punkten i tillvaron, den som alltid finns kvar där man lämnar honom. Stabil och på ett sätt trygg, trots sin melankoliska butterhet. Han säger kanske inte så mycket, men när han gör det så bör man stanna upp och lyssna. Han drar ner tempot så att inte världen ska flyga fram för fort. Han lever i nuet. Allt är inte så bubblande roligt hela tiden, så varför hetsa upp sig. Livet kan vara bra ändå, eller kanske just på grund av dessa svackor som gör att man bättre uppskattar topparna och vägen dit upp.

Vi stoppar så lätt in varandra i fack, men vi är alla mer komplexa och mer värda än så. Jag vill kunna vara som både Nasse och Ior, på samma gång, medan jag stoppar ner fingrarna i en och annan syltburk (eller honingsburk?) och är spindeln i nätet i åtminstone något sammanhang.

I den annars rätt djupa och mörka grop jag trillat ner i har solstrålarna i dag lyst ner och värmt mig. Det har knappast varit mindre splittrat än vanligt, men jag har ändå lyckats hålla ihop och till och med njutit av att försöka beta av diverse mindre frågor inom allehanda områden. Det hade inte gått om jag tagit mig till kontorslandskapets röriga värld. Nu har jag istället kunnat sitta hemma i lugn och ro, men ändå ha kontakt med omvärlden via allehanda kanaler (telefon, video, mejl). Personliga kontakter med personer i London, Edinburgh, Hamburg, Uppsala, Solna, Älvkarleby, Västerås och Bro. Det blev även en resa till Kungsängen för ett mindre ärende. Vissa dagar känns det alldeles för splittrat, men i dag kändes det bra med alla dessa kontakter. Jag tror att jag behövde det, att känna att även jag behövs. I morgon tänkte jag våga mig på att arbeta på kontoret. Det hade inte gått i dag, men jag tror att jag kan överleva det i morgon.