Förut tänkte jag ibland att det är rätt fantastiskt hur mycket världen förändrades under mina far- och morföräldrars tid, från början av 1900-talet och framåt, eller för den delen under mina föräldrars uppväxt. Hur klarade man sig utan kylskåp, bil och telefon som var mans egendom? Sedan slogs jag av att utvecklingen fortsätter, kanske fortare än tidigare, och att det som är självklart i dag kanske inte ens existerade när jag själv växte upp. Det som var lyx då är vardagsmat nu. Det jag själv eftersträvade blev plötsligt uppfyllt utan minsta ansträngning. Ja, hur gör man egentligen för att hänga med i samma takt som utvecklingen? Är det okey att vara nöjd med det som är eller är man bara mossig då?

I dag behöver man inte kunna så mycket själv längre, på gott och ont. Det kan vara lite fördummande ibland tycker jag. Tekniken har blivit mer självförklarande, fast om du är tekniker och jobbar med det som ligger bakom alla flashiga interface så har du nog desto mer att hugga tag i.

Någon gång på 1980-talet köpte pappa en datorbyggsats som vi byggde ihop. Det var spännande att få vara med från början och att få programmera små spel som sparades på kassettband (om nu någon vet vad det är). Det pep, tjöt och hade sig när man använde minnet. Grafiken var riktigt dålig och naturligtvis monokrom. Spelen var av karaktären Några punkter, eller snarare klossar, rör sig framåt och om du har tur så kommer din punkt först i mål. För att få till det behövde man programmera ”på riktigt”, med IF, ELSE, FOR, GO TO, osv. Man behövde ha en plan och veta vad man gjorde. På skolan kunde man välja data som fritt val. Då satt alla i gruppen runt en (1) dator, en ABC 80 eller kanske till och med den lite modernare typen, en ABC 800. Bilden ovan visar ingen av dessa utan en helt annan gammal klenod från datorvärlden. Så småningom gick man över från kassettband till disketter. 1,44 MB kunde man få plats med, så det krävdes ofta många disketter för att kunna spara ner allt. Nu är det sällan det finns så små filer och dagens ungdom har kanske aldrig sett en diskett annat än som symbol i datorn när någonting ska sparas. Från svartvitt (eller grönsvart) till färg. Från DOS till Windows. Från stationär till bärbar. Från vanlig skärm till touchskärm. Ja, om man tänker tillbaka så har det absolut hänt en del.

På mitt första jobb efter gymnasieingenjörsexamen fanns det en gemensam dator för alla i korridoren, fast avdelningscheferna hade egna och sedan fick även enhetscheferna den förmånen. En riktigt bra sak var att man lät alla gå på datautbildning, en eftermiddag i veckan (ungefär hälften på arbetstid) under ett par veckors tid för att lära sig grunderna. På den tiden fanns det inga genvägar eller visuella hjälpmedel a la Windows utan det gällde att lära sig de olika kommandona. Efter knappt två års arbete, nere i Trollhättan, pluggade jag vidare till civilingenjör. Utöver intressanta arbetsuppgifter strävade jag även efter ett jobb där jag var betrodd med en egen dator. Det senare visade sig ha blivit ett självuppfyllande mål när jag kom ut. Det var redan var mans (och kvinnas) arbetsverktyg. Under en tid var jag i alla fall en av få som hade tillgång till extern e-post (ansöktes speciellt) eftersom jag behövde kunna utbyta filer externt. Övriga hade bara ett internt meddelandesystem. Ett par månader senare bestämdes att alla skulle få egna e-postadresser.

Telefonerna då, ja de hade nummerskiva och satt fast i väggen med en sladd. Senare kom de modernare knapptelefonerna och man slapp riskera att slinta med fingret i nummerskivan, mycket smidigt! Mobiltelefoner var ovanliga och krävde speciell utrustning i bilen. Det fanns även en portabel mottagare som man kunde ha med sig i t.ex. båten. Mobiltelefonen i sig var stor och klumpig, nästan i storlek som ett mjölkpaket. Alla förutsatte att den man ringde till befann sig hemma och det tog ofta en stund innan man fick dem att förstå att man befann sig miltals därifrån och inte hade möjlighet att komma förbi en sväng för något göromål. Efter ett tag krävdes inte längre egna basstationer och lurarna blev allt mindre innan de så småningom blev större igen. Det viktigaste med telefonerna var att kunna ringa med dem. I dag rymmer de en hel datamaskin, kamera, musikanläggning och lite allt möjligt. Själv fick jag inte min första mobiltelefon förrän i början av 2000-talet. Av någon anledning var det kvinnorna på jobbet som fick det sist, även med motsvarande arbetsuppgifter. I Enid Blytons böcker är just avsaknaden av telefon ett viktigt inslag. Barnen i böckerna behöver ofta ta sig till närmaste hus med telefon för att få kontakt med omvärlden, ringa polisen och höra av sig hem. Hade det ens kunnat bli någon story om det varit på mobiltelefonernas tid?

Det har naturligtvis hänt en hel del även på andra områden, men det får jag skriva om en annan gång.