Intresset för ord är någonting som barnen fått i arv, åtminstone flickorna. Det är egentligen förunderligt att det fanns några ord kvar att ärva när vår förstfödda tagit sitt. Vi roade oss med att notera alla ord hon lärde sig, och kunde skilja på, fram till sin tvåårsdag. Det gjorde vi förresten även med de andra två. Vi försökte också skriva in hur uttalet var då ordet var nytt i vokabulären. Det var väl inte perfekt uttal från första början, men så mycket bebisspråk blev det då inte med den tösen, i synnerhet inte efter tvåårsdagen. Jag tror inte heller att hon ritade mer än en enda huvudfoting innan hon övergick till mer personlika porträtt och vid fyraårskontrollen hade hon mycket hellre velat skriva bokstäver än rita figurer och hon tyckte att kritorna de hade på BVC var groteskt stora att hålla i. Hur som helst så kunde vi räkna till hela 500 ord då hon fyllde två, vilket tydligen är minst dubbelt upp mot det som anses normalt. Vi trodde att det var det normala för då hade vi ju ingenting att jämföra med. Fast på BVC förundrades man. Hon hade knappt hunnit öppna munnen innan de sa att talet var det då inget fel på (ingenting annat heller för den delen). Oj, är inte alla barn såhär, tänkte jag, hur är de då?

En del ord minns man bättre än andra, speciellt om det finns en historia kring dem. Vi var ofta och tittade på runstenar, makens specialintresse, då barnen var små och de fick hjälpa till att ”meta” ”tentenens” storlek. När den förstfödda, då runt två år, var med på Gustavianum och fick se ett koppartryck (eller liknande) med en man vid en rest sten så blev hon genast mycket intresserad. Titta, runsten! Ett annat välkänt ord vid samma tid (liksom nu då hon själv studerar) var Tenta. Jag pluggade fortfarande och skulle ha en tenta några dagar senare. Det är väl ingen tvååring som vet vad en tenta är men hon trodde att hon hängde med i samtalet. Tenta! sa hon förväntansfullt. Fast den Tenta hon trodde att vi pratade om var hennes fasters hund Zenta, vilket förstås var någonting mycket trevligare. En annan populär figur var Lö-lu som man skulle läsa om varje dag, ibland varvat med Tom Fing. Det vill säga Rödluvan och en pojke som kallades för Tommy Tuffing.

För ett litet barn är allting nytt och behöver byggas upp från början. Det gäller förstås även ordförrådet och förståelsen för vad som heter vad. Ettan tyckte att det var svårt att skilja på vardagsrum (bardagsrum) och badrum (bardrum). Sa vi att det fanns i badrummet så frågade hon Vilket bardrum? Trean blev arg på oss när hon ville ha en smörgås och fick en macka. Det tog lång tid innan vi förstod att för henne betydde smörgås mjukt bröd och macka hårt bröd, eller om det nu var tvärtom. Ettan kallade länge smörgås för sujja, tills hon en dag sa Jag vill ha smörgås! Menar du sujja? frågade vi häpet och undrade om vi hört rätt. Tvåan tyckte att det var konstigt att bilen skulle ha appensin i tanken. Det var ju någonting man åt till mellis ibland.

Förutom att notera alla ord fram till tvåårsdagen så skrev vi även några rader varje dag i varsin femårsdagbok åt dem. Ibland var det svårt att hitta på någonting att skriva, andra gånger var det svårt att få plats med allt. Jag hoppas att de ska tycka att det är roligt att läsa när de blir lite äldre och kanske själva får barn någon gång. För egen del har jag skrivit dagbok i nära 39 år och ska strax avsluta den 120:e. Världshändelser har fått rätt liten plats, möjligen reaktioner på dessa. Världshändelser kan man ju få sig till livs via andra kanaler tänker jag, men hur dagen tett sig i det mindre perspektivet är någonting mer unikt. Det skulle vara intressant att skriva någonting mer publikt, men jag vet inte riktigt vad eller var. Jag övar mig med denna blogg så länge, och skriver en del på Facebook utöver det. Det är en helt annan sak att skriva fritt ur hjärtat, på sitt modersmål, än att skriva tekniska rapporter, på engelska, kopplade till diverse observationer och andra referenser.