I vår familj är vi mästare på återvinning, eller egentligen skulle jag nog säga att det är jag själv som är det och de andra som försöker hänga på. Ibland, rätt ofta faktiskt, känns det som att det bara är jag som slänger ner allting i återvinningskassarna – samma kassar sedan flera år tillbaka förstås – när de ursköljda förpackningarna torkat eller brödpåsen blivit tom. Så är det nog med mycket hemma, ingen har liksom förmågan att se det som ligger framme och skräpar, medan jag inte har förmågan att se någonting annat. Nåja, jag börjar nog definitivt bli lite mindre nogräknad även jag. Annars är det nog just det som är mitt största bekymmer. Jag är för noggrann, tycker aldrig riktigt att någonting duger, ser bara skavankerna och förväntar mig alltid att det behöver göras mer, fast det nog ofta kan vara bättre att göra mindre, fast snabbare. Sätter man ribban för högt så når man ju aldrig upp. Sätter man den å andra sidan alltid lågt så utvecklas man aldrig. Själv brottas jag med att försöka göra rätt saker istället för att bara göra saker rätt, till minst 150%. Det klarnar dag för dag, men kommer att ta tid att hitta det som är rätt för mig.

Åter till återvinningstemat. Det är tidningar, kartonger och plast, både mjuk och hård. Metall, batterier (går dock inte så mycket av den varan nu, och det finns ju uppladdningsbara också), glas, lampor, elektronikskrot och omslagspapper (varav en del först har återanvänts). Mjölk- och juicekartongerna viks och paketeras så tätt det går. Eventuella konservburkar (ej längre så vanligt) öppnas i båda ändar, sköljs ur och plattas slutligen till ordentligt. När kassarna fyllts på bär vi iväg dem och tömmer vid återvinningsstationen, går dit förstås, men det är ju bara någon kilometer. Till kretsloppscentralen blir det dock bil, men dit åker vi ju mer sällan.

Återanvändning är ju också en del av konceptet. En del av bärkassarna har överlevt i runt 20 år nu. Även kläder återvinns som bekant, liksom musikstycken (se tidigare inlägg om Loppisfynd/Second hand respektive Födelsedagsfirande). Tepåsar/tekulor delas och matrester hamnar på komposten och senare i trädgårdslandet. Återvinnings- och återanvändningsribban når vi upp till med råge skulle jag vilja påstå, trots att den säkert ligger långt högre än för många andra, fast nog är det trist med alla dessa förpackningar hela tiden. Så mycket slit och släng (fast utan slit!). Det borde gå att lösa på något bättre sätt.