Allhelgonahelgen brukar vara en helg då man besöker gravarna för de närmaste som inte längre finns hos oss. I vår familj blir det inte så mycket sådant, men ljuständning är ändå en central del även för oss. Under flera år har kören, och med den jag och maken, varit ett stående inslag i minnesgudstjänsten på lördagskvällen. Det är en finstämd musikgudstjänst med körsång varvad med stunder av bön, betraktelse, ett par psalmer och ljuständning, och inga stämningsstörande applådåskor mitt i allt. I år sjöng vi nio stycken, varav flera nya. Det kändes riktigt fint. Allt gick förstås inte perfekt, men det mesta blev i alla fall rätt och en del fick ett riktigt fint lyft. Innan vi åkte hemåt igen tog vi en sväng på kyrkogården och tittade på alla lyktor som lyste upp mörkret. Sorgen behöver få ta plats, men det är fint att detta ändå blir en ljus högtid, där ljuset får övervinna mörkret!
