När barnen var små ville de bli inslagna i paket efter badet, blev de inte utlovade det så vägrade de att bada. När de hade badat klart fick man torka dem och sedan använde man badlakanet som omslagspapper och gömde dem från topp till tå. Man låtsasskrev adress på paketet med fingret och vem det var till och från. Det skulle gärna kittla lite. Det kunde vara från jultomten till mamma i köket, från djurparken till storasyster, eller något annat. Barnet fick bestämma inifrån paketet. Leken utvecklades lite med barnets ålder. Frimärke skulle sättas på och stämplas. Sedan skulle paketet levereras och öppnas och mottagaren fick se vad som fanns i det. Den delen var inte alltid så lätt. Ibland var det en älskad son eller dotter, ibland en bebis eller hundvalp, ett läskigt odjur eller en robot. Det gällde att känna in och vara lyhörd, att spela med i teatern och bli rädd eller förundrad på rätt ställe. Det var en rolig, lite mysig lek och den fortgick långt upp i åren, nästan upp i tonåren. På slutet var det svårt att hitta tillräckligt stora badlakan, men vi hade ett jättestort som fungerade, eller så fick man helt enkelt ta två olika. Leveransen blev också svårare och svårare, dels på grund av storleken, dels vikten. Av säkerhetsskäl fick adressaten komma till paketet istället för tvärtom på slutet. Jag hoppas att leken kan föras vidare i släkten för den var mycket uppskattad, som en riktig mysstund.
