Vi har börjat lägga pussel igen. Det är en trevlig och avstressande familjeaktivitet som ger goda tillfällen till vardagssamtal och avkoppling. Denna gång var det tonårstjejen som föreslog det för oss. Pusselkartongen stod redan på bordet sedan några veckor, en present från äldsta dottern på min födelsedag.
Vi har två regler när vi bygger pussel. Den ena är att man ska knacka på bitarna när man lägger ihop dem, så att det hörs att det går framåt. Den regeln är inärvd från makens släkt, så jag anser mig stå över den. Jag är ju mer den tysta typen. Den andra regeln försöker jag i alla fall följa. Det är att man måste lägga en pusselbit varje gång man går in i rummet där pusslet finns. Vi brukar ha det på matsalsbordet och där passerar man om man ska till eller från vardagsrummet. Det vill säga tidigare var man tvungen att ta den vägen, men nu när sonen flyttat hemifrån så kan man fuska och gå via hans gamla rum istället. I vilket fall som helst så går pusslandet lite framåt för var dag, till viss del tack vare den andra pusselregeln. Själv brukar jag fastna en stund till för det är ju kul att se pusslet växa fram också. Dessutom är det placerat på en central plats i hemmet och därmed ett sätt att vara med lite i händelsernas centrum.
På tal om pussel så lyssnades det en del på denna hurtfriska sång när barnen var små. Den fanns på en av de LP-skivor som spelades som godnattsagor eller godnattsånger.
”Tänk att få vara en pusselbit i Guds stora pussel. Det finns en plats där jag passar in. Den har han bestämt för mig.”
Jag tycker att det känns trösterikt, speciellt i de fall då man själv känner sig utanför och obehövd. Själv har jag ibland liknat mitt liv under de senaste åren med ett pussel där en del bitar saknas och andra kommer från en helt annan kartong, eller att man upptäcker att pusslet i asken är ett helt annat än det som visas på bilden på kartongen. Hur ser egentligen mitt pussel ut? Det är någonting jag funderar en hel del på nu.
