Det här är mitt femtionde inlägg sedan jag startade min blogg. Vem hade kunnat tro att jag skulle vara så uthållig? Ja, det skulle väl vara äldsta dottern då som redan inledningsvis konstaterade att jag, om någon, hade potentialen att hålla en blogg levande. Smickrande, och kanske även insiktsfullt. Skrivande har jag ju sysslat med länge i olika former, främst i form av dagböcker och brev (betydligt färre på senare år dock), men även olika rapporter på jobbet. Det känns verkligen roligt att få skriva av sig. Jag gör det mest för min egen skull, men även för att dela med mig av min berättelse. Vill andra läsa så är det en bonus. Fast jag sprider inte ut bloggadressen till precis vem som helst. Jag har alltid varit lite hemlighetsfull av mig och en del har väl helt enkelt inte gjort sig förtjänta av att få dela mina innersta tankar. Nu är det förstås inte några jättehemligheter som jag lyfter fram i detta forum, men det är ändå en del personliga funderingar som inte alla i min omgivning skulle kunna ta till sig på rätt sätt.

Femtio ja, vad finns det att skriva kring det? Jag roade mig med att leta fram min femtionde dagbok för att se om det hände någonting speciellt som jag skrev om då. En händelse var dopet i Hässelby strands kyrka, 11 juni 1995. Jag minns att vi var tvungna att vänta utanför kyrksalen för att vi skulle gå in i procession. Det kändes väldigt oklart hur det var tänkt. Fast vi var ju helt ovana vid situationen också. När andra barnet döptes, tre år senare, var det mycket klarare (och helt annorlunda). Bästa dopet var ändå för yngsta dottern, tredje gången gillt alltså. Hon döptes i samband med en familjegudstjänst med glad musik och trevlig körsång av barnkören som storasysters sjöng i. Lite lustigt förresten att alla våra tre barn har döpts i olika kyrkor.

Vad finns det mer med femtio? Vecka 50 kanske? Det passar ju rätt bra nu. Synd bara att inlägget måste göras redan denna vecka, vecka 49, för annars bryts ju trenden med (minst) ett inlägg per kalendervecka. Nästa vecka är det luciavecka, men det blir nog inte så mycket luciastämning för min del. Jag tar morgonflyget till London vid sju och kommer inte hem igen förrän vid midnatt dagen efter. Fast jag funderar på om jag ska ta med mig lite glitter till håret och sjunga Luciavisan i samband med middagen med våra tekniska arbetsgrupper. Det är flera nordiska deltagare så den fina texten går kanske fram till några av deltagarna i alla fall. De andra kan ju få förundras av det exotiska inslaget istället. Om det nu är möjlig att göra sig hörd där vi ska vara på kvällen.

Femtio, dit har jag inte kommit ännu, men jag har relativt nyligen gått in i mitt femtionde levnadsår. Planen är att det ska bli ett av mina bästa år hittills. Det är lång väg dit, men jag jobbar på det och det måste lyckas. Jag har fått så många tecken på att det är dags nu, att jag ska lita på mig själv och ta steget. Det kommer att vara kämpigt, stundtals riktigt kämpigt, men det kommer att vara värt det i slutändan. Jag är värd någonting bättre och min familj behöver ha en gladare, piggare och mer avslappnad mamma, fru, dotter, syster…