Vad vore livet utan humor? Min egen humor är nog lite mer åt det mörka eller djupa hållet, lite underfundig sådär, inte en massa glättigt flams. Sonen har en ännu mer välutvecklad humor, men med samma botten. Kanske ett arv? Man kan skratta åt det mesta, även de mest allvarliga saker och händelser. Kanske är det just det som får oss att klara oss igenom de jobbigaste passagerna i våra liv. Inte bara det förstås, men ändå en väsentlig del av lösningen. Det gäller bara att hitta någon att skratta tillsammans med, vilket inte alltid är så bara.

Livet går vidare. Det blir sällan som man har föreställt sig, men det finns lösningar på det mesta och även om vissa delar blir sämre än önskat så finns det ofta andra delar som istället blir bättre, ibland mycket bättre. Vissa avsnitt upptar alltför stor del av livet innan man lyckas gå vidare, men sanningen segrar till slut och förhoppningsvis kommer man att ha nytta av erfarenheterna framöver. Om inte annat så kan det underlätta förståelsen för andra personer som befinner sig i en liknande situation. Det blir svårare att vifta bort det. Jag kommer nog alltid att ha lättare för att lita på personer som har lite småskavanker och inte är alltigenom perfekta än på de som bara får positiva recensioner rakt igenom. Det finns alltid någon skuggsida och om den hålls helt dold kan det bli farligt för den som utsätts för den. Hellre defekt än perfekt! Det behöver jag nog tänka mer på själv också, för att inte fastna i att försöka göra allt perfekt. Då riskerar ribban att hamna så högt att den aldrig går att nå upp till. Året som gått har varit riktigt tufft, på många fronter samtidigt, men jag har lärt mig mycket av det och en del av det har också stärkt mig.

En aha-upplevelse som jag fått vid åtminstone två tillfällen är att utstuderade, illvilliga, planer kanske inte alltid är så utstuderade på det sätt man tänker. Det är som om det var någon annan som stått för detta illvilliga planerande och personen i fråga endast varit ett verktyg för det. Jag har inte trott på sådant, men vet inte hur man ska förklara det på annat sätt. De verkar helt uppenbart omedvetna om sitt handlande och kan i vissa fall också reflektera kring det på ett sätt som inte borde vara möjligt, som om de inte själva varit där. Det betyder inte att de inte bär något ansvar för det som skett, men på något sätt är även förövarna offer. De är också människor och mänskliga. Likväl som ingen är alltigenom god så är ingen heller alltigenom ond. Kanske hade jag kunnat bli en framstående försvarsadvokat, även om jag är rätt usel på att lyckas försvara mig själv.