Kampen mot ondskan, det var temat för kyrkoårets texter i dag, den tredje söndagen i fastetiden. Det är ett högst aktuellt tema som i olika skepnader tycks genomsyra flertalet nyhetsrapporteringar, fast kanske inte just kampen förstås utan främst ondskan själv.

Vad är ondska? Hur uppstår den? Vilka drabbas av den och varför? Är det personerna som är onda, medvetet eller omedvetet, eller är det handlingarna och dess verkningar som är onda. Hos vissa verkar det ligga en medvetenhet bakom, hos andra inte. Effekten verkar dock bli ungefär densamma. Förödande! Jag är verkligen ingen expert på området, men inte direkt någon novis heller. Jag har börjat tänka mig ondskan som en sjukdom, och att det främst är handlingarna som är onda, inte människorna bakom handlingarna. Det gör det både lättare och svårare att hantera. Det kan vara en lättnad att få skilja på person och handling, men det blir samtidigt så mycket större och diffusare.

Hur gör man då? Ja, det finns nog inget bra svar på det. Det går inte att besegra ondskan med svärd utan man måste nog mer tänka som David för att kunna besegra Goliat. Man måste vara modig och försöka tänka utanför boxen. En mycket stor portion tålamod och is i magen kan säkert också hjälpa, men det är nästan omöjligt när man väl befinner sig i klorna på ondskan själv. Man vill inte behöva lugna ner sig eller vänta, man vill att det löser sig nu genast, eller helst ännu tidigare. Så lättlöst är det nog sällan, om ens någonsin, även om det kan tyckas att det borde vara det. Det tar tid och det gör ont, på många sätt. Det gäller bara att överleva, vilket sällan är så bara utan snarare en riktigt hård kamp. Man har inte tålamod, men måste ändå försöka ha det. Det är som med det fackliga arbetet. Medlemmarna ser möjligen de stora dragen, kanske främst i samband med lönerevisionen, men ofta kan det vara de mer osynliga delarna som kan vara de viktigaste. Tyst diplomati.

Varför tycks vissa personer drabbas lättare av ondskans verkningar än andra? Är det bara slumpen som avgör? Jag tror att man på något sätt måste vara sårbar, fast gräver man lite så har nog alla sina akilleshälar. Extra tacksamt tycks det vara att strö salt i öppna sår, men i brist på det så kan även annat duga. De mer lyhörda och känsliga personlighetstyperna som har en förmåga att läsa av skeenden verkar också drabbas hårdare, kanske för att de kan bli ett hot för ondskans framfart?

Viss ondska är nästan omöjlig att besegra, i alla fall inte med mindre än att man själv också går under. Just nu orkar jag inte ta till mig mer. Det betyder inte att jag inte kommer att kämpa vidare så gott jag kan, men jag måste också tänka på mig själv och hitta ett sätt att överleva, inte bara psykiskt utan i förlängningen även fysiskt. Gör jag inte det så finns det ju inte heller något sätt att kunna kämpa vidare på, och det är ingen betjänt utav. Ja, det skulle väl vara ondskan själv i så fall.