Världen är i ständig förändring och det är inte alltid så lätt att hänga med i samma takt. Jag kan känna mig riktigt mossig i vissa sammanhang, men samtidigt jobbar jag på en arbetsplats där vi i många fall ligger i framkant. Det känns givande att få arbeta med just utvecklingsfrågor, även om omvärlden kan kännas lite seg ibland. Det vi började arbeta intensivt med för tio år sedan är nu moget för lite mer storskalig introduktion på marknaden. Själv har jag släppt dessa områden för flera år sedan och det jag gör i dag har inte fullt så långa ledtider utan skulle väl snarare ha behövt bli implementerat i förrgår istället för någon gång i framtiden. Fast nu var det ju inte jobbet jag hade tänkt skriva om.

När jag föddes fanns det bara en tevekanal och de flesta hade inte ens färgteve utan världen fick ses i svartvitt. Sveriges andra kanal kom när jag var ett drygt år gammal och sedan var det två kanaler som gällde en bra bit upp i tonåren. I mitten av 80-talet kom kabelteven. Det testades först i ett par flerfamiljsområden, men vi var också väldigt tidigt ute. Jag tror att vårt villaområde var det första i hela Sverige som fick denna möjlighet. Wow, nu kunde vi välja mellan ett flertal kanaler med serier, musikvideos och annat. Jag minns att det var spännande med reklampauserna också. Det var ju någonting helt nytt. Då var pauserna varken lika många eller lika långa som de kan vara i dag och de var sällan särskilt inriktade mot den svenska publiken heller utan kändes väl mer som någon slags parodiinslag. I dag känns det ibland som att reklamtiden är längre än programtiden. Jag brukar hinna glömma bort vad det var jag tittade på före reklamavbrottet, och därmed riskera att tröttna och missa slutet på det jag börjat se på. Reklamavbrotten är säkert en bidragande orsak till att jag inte tittar särskilt mycket på teve längre. Tittandet har också ändrat karaktär. Det behövs inte längre någon teveapparat utan nu kan man använda sin dator eller till och med titta på program i sin mobiltelefon. Många program kan man välja att se när man vill, utan att först behöva spela in programmen. De så kallade play-kanalerna är mycket uppskattade. Det är inte bara teveprogram som sänds ut utan många privata personer eller grupper lägger ut filmer i ett konstant flöde. I familjen ägnas nu betydligt mer tid åt olika YouTube-kanaler än åt tevekanalerna.

Jag minns också när videobandspelaren introducerades. I början fanns det flera olika system och det är inte alltid det är det bästa systemet som tar hem segern. Vi hade ett system där man kunde spela in på båda sidorna av kassetten och det var väldigt tydligt hur många minuter in på bandet man befanns sig, även om man inte började spola det från början. Nästan barnsligt enkelt, men det slogs ändå rätt snabbt ut av det betydligt mindre användarvänliga VHS (Video Home System). Hur bildkvaliteten skiljde sig vet jag inte. Under början av 2000-talet blev det allt vanligare med DVD-spelare istället och nu verkar det gå mer och mer emot helt digitala lösningar. I den mån man fortfarande spelar in program så gör man det direkt mot en hårddisk och man kan både spela in och titta av samtidigt.

När man var i rörelse då, ja då kunde man ha med sig sin freestyle, en portabel kassettbandspelare, om man ville lyssna på musik eller för den delen ljudböcker. Sedan kom CD-spelaren och därefter den betydligt smidigare MP3-spelaren. Nu handlar allt mer om digitalisering och det ska bli spännande att se vilka lösningar som dyker upp i framtiden.