Jag tänker att verkligheten sällan är helt svart eller vit och att det inte är säkert att någon har fel bara för att någon annan har rätt. Efter ett samtal eller möte är det ofta olika saker som fastnar i de olika deltagarnas minnen. Man ser saker från olika håll och tolkar det utifrån intresse och tidigare erfarenheter. Jag tycker att en tärning kan illustrera det rätt bra.
Titta på bilden!
Vad ser du, och hur skulle du beskriva föremålet?
– Det ser ut som en kub i trä med rundade hörn. Jag ser tre sidor med en, två respektive tre prickar. En tärning! Eftersom jag vet sedan tidigare att två motstående sidor på en tärning har sju prickar tillsammans så kan jag lista ut hur tärningen ser ut på baksidan.
Vi har en känsla även för det fördolda. Fast utifrån bilden kan vi egentligen inte vara säkra. Den som gjort tärningen kanske inte kände till regeln. Det kanske inte ens är en tärning, fast det ser ut som en. Tänk om baksidan är ihålig. Låt oss ändå förutsätta att det är en tärning, men att vi aldrig tidigare sett en sådan. Någon håller upp den med den enprickiga sidan mot dig. Personen mitt emot dig envisas ändå med att beskriva tärningen som ett föremål med sex prickar på sidan. Det ser väl vem som helst att det bara finns en prick?
I det här exemplet blir det rätt tydligt att man kan ha helt olika bilder av samma sak eller händelse, men i ett annat sammanhang glöms det ofta av. Istället för att lyssna på varandra och låta en helhetsbild växa fram så ser man bara en aspekt av helheten. Jag tycker att det är sorgligt med dessa låsningar och avsaknaden av ett vidare perspektiv.
