Idag har vi just slutfört ett musikalprojekt, Luthers ungar. Det har varit roligt hela vägen och vi har känt att det gått framåt för varje övning. Tänk att det blev så bra slutresultat också när vi spelade upp i Håtuna kyrka i dag. Det är extra roligt när man gör någonting tillsammans som man sedan kan associera till i olika sammanhang. Vi kommer nog att brista ut i en och annan sångstrof vid olika tillfällen framöver, exempelvis ”Hjälp mig, hjälp mig”. Nu under övningarna har vi i familjen inte kunnat låta bli att fortsätta Luthers replik ”Tacka herren, ty han är god!” med att sjunga vidare på Taizésången med samma starttext, ”Hans lov varar evigt”. Gemensamma minnen och beröringspunkter svetsar samman och utvecklar.
Ett annat större musikprojekt som jag och maken deltagit i, förutom alla olika mässor vi sjungit genom åren, är Strauss-operetten En natt i Venedig. Där var också övningarna en viktig del av helheten. Då var vi nygifta, så det var ett tag sedan. Maken spelade Enrico, förste älskaren. Födelsedagssången till Delaqua användes sedan flitigt i kören under några år. Annars var det väl mest mästerkockar och förvaltare som triggade igång associationerna långt efteråt och först på senare år börjat blekna bort. Några år senare hade vi också en jubileumskonsert med lite olika presentationer och sånginslag. Det var också riktigt roligt. Fast lite sorgset var det också, för i samband med den sista övningen, på min trettioårsdag, fick jag besked om att mormor gått bort. Fast det kändes ändå bra att vi firat min födelsedag redan någon dag dessförinnan och att hon då hade kunnat vara med och ha trevligt tillsammans med oss och våra andra gäster.
Jag ser fram emot flera sådana här musikprojekt framöver.
