För tio år sedan var det många av mina kollegor som åkte i skytteltrafik mellan Sverige och Tyskland. På den tiden åkte jag på en eller två utlandstjänsteresor per år, i samband med nätverksträffar som jag höll i. Sedan blev det kärvare tider med reserestriktioner och så gott som ingen var ute och reste, utom jag som i samma veva blev involverad i ett utvecklingssamarbete med flera olika vindkraftutvecklare som är verksamma i Storbritannien. Från 2012 och framåt har det blivit 6-8 Londonresor per år, utöver ett par andra resor till främst Storbritannien. Inte jättemycket resande jämfört med andra globetrottrar, men ändå mer än för gemene man och ibland svårt att få ihop med övriga aktiviteter och engagemang i veckorna.
Jag tycker att det är rätt skönt att inte åka till nya platser hela tiden. På semestern vill man kanske se nya delar av världen, men på tjänsteresor är det skönt att veta hur det fungerar med mötesrutiner, flyg- och tågförbindelser. Oftast hinner man ju inte se så mycket mer än flygplats, hotell och konferensrum, men om man är på samma plats flera gånger så finns det större chans att se en bit åt gången och till slut få en bättre helhetsbild. Vi åker förresten sällan på utlandssemestrar, förmodligen just för att vi ändå tillbringar så mycket tid på resande fot, både jag och maken. Det som lockar mest, åtminstone för egen del, under semestern är istället att äntligen få lite tid till att pyssla hemma, ta det lugnt och bara vara.
De vyer man får se är kanske inte alltid de roligaste, men nu ser jag verkligen fram emot dagens studiebesök och möte i Blyth, inklusive samtalet under den halvtimmeslånga bilresan dit (förutsatt att jag lyckas förstå ett enda ord av min medresenärs, för mig, svårbegripliga dialekt).
