Att ord och skrivande är någonting som intresserar mig är nog rätt uppenbart. Till slut lyckades jag även lockas med in i Wordfeudspelandet. Det var inte så roligt först innan jag kom på knepen, och sitter man bara med vokaler (som i bilden ovan) så kan det kännas lite jobbigt. Spelet handlar mer om taktik än att lägga fina ord, men roligast blir det förstås när man kan kombinera ihop båda delarna. Speciellt roligt är det när man får till oväntade vändningar, bygger ihop befintliga ord till någonting helt nytt. Det är bara att erkänna att jag nu är fast i det sedan länge. Då och då stöter man på ord som man inte visste fanns, men lika ofta irriteras man över att ord som borde finnas inte är godkända. SAOL har ju inte plats för språkets alla ord tyvärr. Någon gång har jag försökt spela på engelska, men trots att jag använder engelskan dagligen i arbetet, såväl skriftligt som muntligt, och borde ha ett hyfsat ordförråd så är det en helt annan sak att komma på gångbara korsordsord. Av misstag fick jag även testa franska en gång och det var totalt omöjligt för min del. Jag håller mig alltså till svenskan och det är nog inte så tokigt att öva lite på modersmålet ibland också så att det inte glöms bort.
Svärfar, själv ordkonstnär av stora mått, frågade en av sina tre söner (den mest svårslagna av dem) vem av bröderna som var bäst spelare. Det oväntade svaret blev att det utan tvekan var Pernilla. Jag är väl ingen broder direkt, men ett nära bihang till brödraskaran. Det kändes i alla fall väldigt smickrande att höra.
Sedan i våras har jag tagit spelandet ett steg längre och deltar i Wordfeud League of Honour med en ny turnering varannan vecka. Första gången kändes det väldigt stressande och jag var väldigt nära att inte ge det en andra chans, men sedan har det fungerat betydligt bättre. Det finns alltså en del liv kvar i hjärnan ändå, även om vissa delar av den haft det lite svårare under en tid. Verkar finnas hopp. Under turneringarna försöker jag beta av matcherna så snabbt som möjligt för att få minst en veckas paus mellan varje spelomgång, men ibland är motspelarna väldigt långsamma. Jag har klarat mig bra, men hamnar ofta på andra plats och får då stanna kvar i den division jag ligger på, men denna gång är jag ohotad och kommer att åka upp i division sju. Spännande. Hittills har jag sluppit undan nedflyttning, men risken för det ökar förstås ju högre upp man kommer i divisionerna.
Ju mer spelande, mot andra duktiga spelare, desto mer övning och övning ger ju som bekant färdighet. Jag har lyckats klättra uppåt en del i rankingen vilket ger ytterligare inspiration till fortsatta försök. Det märks också på att rankingvinsten blir minimal även vid braksegrar mot lågt rankade spelare, och omvänt förloras många rankingpoäng även vid en mindre förlust. På det stora hela känns det ändå som ett rättvist sätt att räkna tycker jag. Skulle man tröttna på att spela så kan man ägna tid åt chatfunktionen istället. Den använder vi rätt flitigt inom familjen för att meddela olika saker till varandra som ofta inte har med spelet att göra alls. Ibland startar vi upp nya spel bara för att få tillgång till chatten igen.
Om man blir sugen på att vara lite mer sällskaplig, istället för att stirra in i varsin skärm, så går det utmärkt att plocka fram det gamla hederliga Alfapetspelet och köra ett parti tillsammans, öga mot öga. Då kan man ju också vara upp till fyra personer som spelar tillsammans istället för bara två. Kanske dags att prova.
