Vad är egentligen ålder? Ibland är det fint att vara lite äldre, exempelvis om man är en antikvitet eller ett årgångsvin. Andra gånger kan åldern mer vara ett hinder, åtminstone i västvärlden. Jag tror att vi är lite för fixerade vid ålder ibland, åldern som en siffra. Vi är alla olika, en del är ovanligt mogna och insiktsfulla redan som tonåringar, eller dansar på borden som pensionärer. Andra personer kan vara väldigt omogna (och påstridiga), kanske främst blanda de yngre och mer oerfarna, men då brukar det rätta till sig åtminstone något med tiden. Som nyexaminerade kan de allt, tills de något eller några år senare inser att de som varit med en tid faktiskt sitter inne med en hel del kunskap och erfarenheter som de själva inte hunnit tillskansa sig. Ja, ju mer man lär sig desto mer inser man att man inte kan, vilket i sin tur leder till en viss ödmjukhet. Fast det finns även gott och väl fullvuxna personer som helt tycks sakna livserfarenhet, trots att de är välutbildade och borde ha en hel del att relatera till.

En upptäckt jag har gjort är att själen inte verkar åldras alls. Man är hela tiden jämnårig med sig själv, både i nutid och i alla livets tidigare faser. Samtidigt! Kanske är det det som gör att det är så lätt att falla tillbaka i en annan tid när minnet sviktar på ålderns höst. Det spelar ingen roll hur kroppen ser ut på utsidan eller hur orörlig man kanske blivit. På insidan är man hela tiden samma ålderslösa jag. Det är väl klart att även jaget utvecklas genom de erfarenheter man får, men det åldras inte. Man ser hur jämnåriga skolkamrater, arbetskollegor och andra bara blir äldre och äldre. Ibland råkar man även se sig själv i spegeln och inser att man börjar se lika förfallen ut som de andra tanterna och farbröderna runtomkring. I den mån det finns några som är jämnåriga.

När jag var strax över tjugo år arbetade jag vid ett tillfälle ihop med en man som var minst dubbelt så gammal som jag. Då kändes han rätt lastgammalt, men i dag har jag själv passerat den åldern med råge. Jag tyckte att han verkade lite småtråkig, men hade fått höra av en annan kollega att han var väldigt trevlig och rolig. Otrevlig var han i alla fall inte, det visste jag redan, resten återstod att se. Det visade sig rätt snart att den andra kollegan hade rätt. Det blev en av de bästa perioderna i mitt arbetsliv hittills. Arbetsuppgifterna var nog rätt enformiga egentligen, men stämningen var god och vi hade många givande samtal kring de mest varierande ämnena. Jag har för mig att det var just han som vid något tillfälle plötsligt kom på att jag var mycket yngre och inte kunde ha varit med på den tid han berättade om. Han glömde bort åldersskillnaden. Jag minns att jag tyckte att det var lite konstigt. Det syntes väl rätt tydligt. Tja, kanske det, men man ser ju bara den andre och inte sig själv. Nu är jag själv där som den lite äldre kollegan, tanten, eller vad man nu tänker om mig, och glömmer bort att jag inte är en av ungdomarna. Vi är inte så olika egentligen. Skillnaden är erfarenhetsbanken, vad vi har att referera till och vilken fas i livet vi befinner oss i. Fast det där med fas i livet har inte längre så mycket med åldern att göra. En person kan precis ha blivit förälder medan en annan, jämnårig, kan ha utflugna barn och till och med barnbarn.