Dagen blev inte alls som planerat, men så hade vi ingenting direkt planerat heller och det är svårt att planera för döden. Trots den hundraprocentiga dödlighet som livet innebär så sägs det nog oftare OM jag dör än NÄR jag dör, och i morse var det pappas tur, eller kanske otur. Det verkar ha gått rätt lugnt till, vilket känns skönt, men det är klart att det är lite chockartat att det skulle komma så plötsligt. Döden är så definitiv på något sätt. Den lämnar ett tomrum efter sig där den har svept fram. Varför frågade jag aldrig om ditten, varför gjorde vi aldrig datten, och kanske en känsla av skuld för att man ibland varit irriterad och sagt dumma saker. Fast mycket har vi ändå gjort och upplevt och det finns många fina minnen.
Själv kunde jag omöjligt somna i natt, inte förrän strax efter sex. Jag förstod inte varför för jag borde vara trött och jag kände mig rätt lugn. Sjukvårdspersonalen trodde att det var någon gång vid den tiden som pappa hade dött, att döma av stelheten. Kanske var det bara en slump, kanske inte. Liknande sammanträffanden har inträffat tidigare.
Vila i frid pappa!
