Har du lekt viskleken någon gång? I så fall vet du hur det som sägs kan förvanskas utan att att det finns något egentligt uppsåt i det. Den som börjar viskar någonting till den bredvid, som viskar vidare vad hen har hört. Efter bara några led kan det ha förändrats helt. I leken är det just det som är det roliga, men hur många är det som funderar över att detta även sker i det dagliga livet, i den dagliga kommunikationen? Hur säkerställer vi att mottagaren uppfattar sändarens budskap? Ett sätt, för mottagaren, kan vara att ställa kontrollfrågor. Du menar att…? Någon hundraprocentig överensstämmelse blir det nog inte ändå eftersom vi alla är olika och har olika referensramar, men det behövs sällan bara det blir bra nog. Sedan finns det också fall då man undrar hur mottagaren gång på gång kan missuppfatta och förvränga budskapet så totalt, oavsett hur mycket energi som läggs på förtydliganden, men det är tack och lov undantag och om det är möjligt är det kanske bäst att försöka undvika sådana personer. Handlar det om att de inte förstår eller att de inte vill förstå? Själv har jag nog bara stött på en person med utpräglade egenskaper av den typen. Tack och lov!
Jag använder nog ofta ett indirekt språk, ibland med liknelser och liknande, speciellt när jag pratar om mig själv. Det är dels för att inte försöka framstå som förmer än någon annan, dels för att jag inte vill ställa någon i dålig dager. Det är oftast lättare att föra talan för någon annan än för mig själv. Fast när jag hör allt självskryt från andra medan jag själv vet att jag många gånger kan och har gjort så mycket bättre än det andra premieras för, då får jag lust att köra samma fula spel som alla andra. Ja, för problemet är att det är så jag uppfattar självskryt och (indirekt) angiveri, fast det verkar vara de spelregler som hör till om man inte ska hamna helt i skymundan. Jag har trots allt börjat bli mer direkt mot vissa personer, samtidigt som jag fortfarande tassar fram i andra situationer. Detta tassande kan ibland göra andra besvikna och arga på mig, ibland för lång tid, samtidigt som jag är övertygad om att det i vissa fall har varit den enda vägen framåt. Kanske inte den bästa vägen sett till den önskade, men den minst dåliga i praktiken. Andra sätt hade kunnat göra att det skurit ihop totalt och då hade så mycket mer gått förlorat. Saker ser alltid olika ut beroende på vilket håll man ser det ifrån. För att överleva livets (psykiska) vedermödor gäller det att inte tillåta sig att bli nedtryckt, att inte ta emot den skit som slängs på dig. Oj, hur hamnade jag i dessa tankebanor? Förmodligen för att det fortfarande är någonting jag kämpar med för att komma över, någonting som fått mig att känna mig så totalt nertrampad och pressat så mycket must ur mig att det är ett rent under att jag nu ändå lyckas resa mig bit för bit, samtidigt som det stora flertalet inte ens har en aning om att jag legat där på botten. Sånt syns inte alltid på utsidan, vilket alltför ofta leder till rätt tanklösa kommentarer, inte minst från professionella personer. De tycks inte begripa att de sista krafterna läggs just på att försöka hålla fasaden och leka motståndskraftig och stark, att inte krackelera offentligt. Plus att situationen just i den stunden förmodligen är mindre hotfull och utsatt än i en del andra situationer.
Efter en smått utflippad inledning ska jag försöka återgå till det jag tänkte skriva om, referensramar och hur det påverkar kommunikationen. När jag var liten tittade i stort sett alla på samma teveprogram eftersom det helt enkelt inte fanns fler än två tevekanaler att tillgå och det var då lätt att referera till dessa. Nu är programutbudet avsevärt större och vi har blivit en referensram fattigare. Andra typer av referensramar, undermedveten bakgrundskunskap, grundar sig i uppväxtmiljön – typ av bostadsområde, kultur, familjekonstellation, språk (inklusive dess uppbyggnad) – eller i olika fritidsintressen. Vissa referenser är gemensamt för många, andra för betydligt färre. Jag och maken har exempelvis väldigt speciella associationer till orden förvaltare och mästerkock sedan vi var med och framförde operetten En natt i Venedig. Det har bidragit till flera glada skratt. För att kunna göra sig förstådd är det bra att förstå att mina referensramar förmodligen inte alls är desamma som mottagarens. Kanske behöver jag ändra på mitt sätt att ”sända” budskapet för att mottagaren ska kunna ta emot det. Det tror jag att många skulle behöva tänka på en extra vända. Vem är egentligen mottagaren?
Saker, ord och uttryck kan också ändra betydelse över tid. Ibland på grund av missuppfattningar och gissningar, andra gånger på grund av samhällsutvecklingen. Fullt begripliga symboler kan bli helt obegripliga när den tidigare referensen fallit i glömska. Symbolen när man ska spara ett dokument har ju länge varit en ikon med en diskett på, men i dag sparar man inte data på disketter och många tonåringar har nog inte ens sett någon sådan. Uttryck som Att gå som tåget, känns inte alls lika positivt laddat nu som det var i begynnelsen. Det är signalfel, nedrivna kontaktledningar och elfel om vartannat, så sådär alldeles punktliga är väl inte tågen längre. Det kan ju också bero på att det går många fler tåg i dag. Tåg är ju förresten ett kommunikationsmedel i sig, om än inte ett muntligt sådant.
Ett ord där betydelsen istället är på väg att svänga över från negativ till positiv är björntjänst. En björntjänst är visserligen välmenad, men den får negativa eller rentav förödande konsekvenser. Ursprunget till uttrycket Att göra någon en björntjänst kommer från en gammal fabel, en sedelärande berättelse med djur i huvudrollerna, där en tam björn slog ihjäl en fluga på sin sovande väns ansikte med en sten. Följden blev att slaget visserligen dödade flugan, men att det oavsiktligt även dödade hans gode vän. Men nu verkar allt fler tro att en björntjänst har med styrka och kapacitet att göra, att någon hugger i ordentligt. Det finns till och med företag som marknadsför sina björntjänster.
Apropå detta så kan jag rekommendera Anders Trulssons D-uppsats Ursäkta, men skulle du kunna göra mig en björntjänst? Om idioms betydelser och deras fortlevnad i svenskan.
