Fullständigt ur balans,
men stark bortom vett och sans.
Värste pådrivaren är jag.
Sluta sjåpa, ta nu nya tag,
måste åstadkomma nåt i dag!
Nej, nej, dags att våga vara svag!
Sömnbrist tär, det vill jag lova.
Högsta önskan är att bara sova.
Stänga av allt sidobrus.
Slippa stress och öronsus.
Kunna tänka tankar klart,
förstå det som är uppenbart.
Hur mår du? Är det okey?
Jovisst, svarar jag, fast jag menar nej.
I mitt soffhörn vill jag sitta kvar,
allra minst i ett par dar,
eller stänga in mig i en skrubb,
med papper, penna och lite krubb.
Ytan är som ett skyddande skal.
Länge fanns inget annat val.
Önskar att det gick att förstå,
för andra som ser på.
Jag är inte stark, bara låtsas ett tag.
Innerst inne är jag ynklig och svag.
Likt ett barn vill jag omfamnas, söka tröst,
luta mig mot ditt trygga bröst.
Gråta tills tårarna tar slut,
glömma det som varit förut.
Utmattad somna så lugnt och stilla.
Det skulle min hjärna gilla.
Att våga vara svag, det är verkligt mod!
