Ibland känns livet tungt och ibland känns det lätt. Ofta kan det vara lite av båda delarna på samma gång. Just den här veckan har känts ovanligt bra. Sjungande lätt har det kanske inte varit direkt, men kören startade upp igen i tisdags kväll och det gav positiv energi. Det var roligt att få sjunga Vivaldi och det lät förvånansvärt bra redan nu. Jag blev lite överraskad över alla noteringar jag gjort i nothäftet för jag kunde inte minnas att vi hunnit öva någonting alls på det före sommaren. Det är egentligen inte så konstigt för hela våren handlade egentligen mest om överlevnad även om jag hela tiden inbillade mig att jag var ett steg friskare än jag var, och det var väl bara de närmaste som förstod någonting alls. Jag gjorde saker för stunden, men la dem inte på minnet för hjärnan var liksom redan översvämmad. Hur som helst så är sång verkligen välgörande för måendet och det var väldigt roligt att kunna genomföra musikalen Luthers ungar (konsertvariant) under våren. Det gav mycket glädje, men det var ytterst nära att jag ändå inte orkade på slutet. Jag fick verkligen bita ihop och mobilisera de sista krafterna jag hade kvar. Nu är det tack och lov lite annorlunda.

Jag känner mig fortfarande rätt trött och sover inte som jag ska, men i natt blev det lite mer sömn än vanligt trots att jag låg vaken minst två timmar mitt i natten. Vakenheten hade sina orsaker och var på sätt och vis bra för jag lyckades komma på lösningen på en del viktiga frågor som lyftes upp under fredagen och som ska pratas igenom igen nu till veckan. Nu känns det rätt glasklart hur jag ska lägga upp det och jag behöver inte bekymra mig mer inför det mötet.

Under veckan som gick fick jag tillfälle att återse en tidigare kollega som jobbat i Argentina under ett år. Det var intressant att få höra om hennes arbete där. Jag har också haft långa telefonsamtal med två andra före detta kollegor och dessutom två andra spännande samtal som jag inte riktigt förväntat mig, om någonting som jag väl egentligen inte är helt redo för ännu. Fast ”rätt tid” kommer ju aldrig att inträffa, så varför kasta bort en möjlighet utan att ge den en chans? Nej, det får vara hur fel i tiden det vill, detta måste få en chans. Känns pirrigt och upphetsande.

Jag känner att det så smått börjat vända nu. Jag kan bli mer naturligt trött och jag börjar koppla saker som helt gått mig förbi tidigare. Jag känner mig inte heller lika störd av omgivningen längre, har lättare att koppla bort bruset i kontorslandskapet. Inte hela tiden och inte varje dag, men ändå allt oftare. Bäst av allt är nog ändå att jag äntligen börjat tro på mig själv. Alltså, den där Pernilla, hon är ju en riktig klippa!

Det är fortfarande lång väg kvar att vandra, fast nu känns det ändå som att jag kommit in på rätt väg igen och går den åt rätt håll. Bära eller brista, men det är nog hög tid för ett helt nytt kapitel nu.