När jag startade upp den här bloggen var det för att jag ville dela med mig av den stora skatt av olika (tanke)lekar jag och min familj ägnat oss åt genom åren (och i viss mån fortfarande ägnar oss åt). Vi har en del ärvda lekar, men även många egenutvecklade. Om sanningen ska fram så var detta kanske mer ett alibi för att få skriva, och en lättnad över att ha hittat ett tema som skulle kunna hålla så pass länge att det skulle finnas en naturlig kontinuitet i skrivandet, med nya saker att skriva om, under relativt lång tid framöver. Med tiden började jag skriva även om annat och nu handlar det alltmer om mina innersta tankar och känslor, i den mån jag vill/orkar/vågar dela med mig av dem. Under två månaders tid (sedan pappa dog visar det sig) har det bara blivit tankar, som en del i en bearbetningsfas, eller snarare flera olika bearbetningsfaser. Det är viktigt att låta både liv och död få ta plats.

I dag hade jag tänkt skriva om någonting mer lekfullt, men eftersom jag redan glidit in alldeles för mycket på tankespåret så låter jag det anstå till ett senare inlägg. Sorg och saknad kan handla om så många olika saker och komma till uttryck på så många olika sätt. Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar, timmar och minuter. Det kan pendla snabbt, precis som när solen plötsligt går i moln och en stund senare kommer fram igen. Sorgen kommer alltid att finnas, saknaden likaså, men kanske kan det alltmer få bli en del av ett levande liv. De goda minnena får bli skatter att ömt bevara, någonting som hjälper och stärker snarare än att det som nu saknas bara tynger ner. Där tror jag att jag har en stor hjälp av min förmåga att kunna plocka fram positiva bitar även i det som ser dystert ut och går mig emot. Det är inte alltid positivt att vara positiv och ibland är det kanske till mer glädje för omgivningen än för mig själv, men det är nog ändå ett bra förhållningssätt på det stora hela.

Man kan sörja någon som levt. Det brukar nog ses som naturligt, i alla fall under den närmaste tiden när sorgen så att säga är färsk. Fast jag tror att det kommer olika faser och att sorgen kan kännas djupare när den hunnit sjunka in, då när omgivningen tycker att man ska ha sörjt klart och vara redo att gå vidare. Kanske orkar man inte ta till sig allt i början utan låter de praktiska göromålen hålla vardagen igång, lite på sparlåga, tills man är redo för nästa steg.

Man kan också sörja över ett liv som inte blev som det hade kunnat bli, att vissa insikter kommit så sent att år efter år ur något hänseende liksom slösats bort helt i onödan. Det kan göra livet väldigt tungt att leva. Då tror jag att det är viktigt att istället försöka göra det liv som finns kvar så bra som möjligt, så att inte också det blir förstört av det förgångna. Det som varit går inte att ändra på, men insikter som gjorts kan användas till att göra någonting bra framöver och kanske också hindra andra från att hamna i samma fällor som man själv klivit i. Det kan skapa en ny dimension och en helt ny mening åt livet.

Kom ihåg ögonblicken som gjorde dig starkare!