Bilden visar Cassius och Pepper.
Det här är mitt hundrade blogginlägg, men vad finns det egentligen att associera till hundra? Själv kommer jag just nu inte på någonting alls faktiskt så det får bli en nödlösning. Hundar är det enda jag kommer att tänka på, vilket får mig att minnas diverse hundaktiviteter som jag varit delaktig i och, tja, det var ju faktiskt för sisådär hundra år sedan så det kanske ändå kan vara ett rätt passande tema denna gång.
Min syster försökte länge få familjen att skaffa hund, men det som till slut fick det att hända var när hon fick tipset om att åka på hundläger med Sveriges Hundungdom för att prova på hur det var att ha hund. Vår moster och morbrors hund skulle stå till förfogande under veckan. Sagt och gjort, fast ensam ville hon ju inte åka så även jag följde med. På den tiden hölls Rikslägret, som det kallades, alltid uppe på Hundskolan i Sollefteå. Man kunde välja att bo i baracker eller tälta och för vår del fick det bli tält. Jag var sexton år och syrran fjorton. Den storvuxna schäfern vi lånade, Cassius, var runt året om jag minns rätt.
Sollefteå var bekant för oss sedan tidigare för farmor (och tidigare även farfar) bodde ju där. Det kändes nog lite tryggt att ha släkten i närheten ifall det skulle vara någonting, men vad jag minns så funkade det fint på lägret. Det var kanske lite jobbigt att tälta när det regnade och blev blött, men det var de ju inte hela tiden. På dagarna hade vi olika aktiviteter. Vi tränade lydnad, spår, sök, budföring och agility och hade en liten hundutställning med hundarna. När hundarna vilade efter sina träningspass besökte vi Hundskolan och Djursjukhuset, fick se på tjänstehundsuppvisning (narkotika-, vakt-, röt-, polis- och ledarhund) eller lyssna på föredrag. För vår del innebar det också att vi fick träna på vad det innebar att ha hund – mata, rasta, borsta, och försöka komma ner i sovsäcken med en stor hund liggande tvärs över den. Nej, vi blev verkligen inte avskräckta. Lägerveckan avslutades med skojtävlingar. Sedan påbörjade vi resan ner till Uppsala vid halv elva på kvällen och kom hem någon gång mitt i natten. Dagen därpå åkte hela familjen till Dubrovnik på semester. Det kändes lite tätt inpå och var lite svårt att ställa om fokus från hundar till solsemester. Ett händelserikt sommarlov blev det i alla fall, åtminstone slutet av lovet.
Till nästa år hade vi skaffat hund. Vi var då fodervärdar till en mörk schäfervalp vid namn Pepper, eller Ulk som han egentligen hette. Fast han var för liten för att få vara med på lägret så Cassius fick rycka in även detta år. Själv avstod jag från lägret och min syster fick istället sällskap av en nyvunnen vän som också längtade efter hund. Det var modigt av hennes föräldrar att våga skicka iväg henne med nästan helt obekanta människor för att tälta med en hund som hon nog inte träffat alls tidigare, men tänk så bra det blev. Även för hennes del inleddes sedan hundinnehavandet som fodervärd för en hundskolehund, och därefter flera egna hundar. Dessutom fann de verkligen varandra och de umgås än i dag som bästa vänner.
Tredje lägeråret var jag med igen, då med både syrran och hennes kompis. Det året lyckades vi låna ihop tre hundar från olika håll. Utöver Cassius så var det en blandrashunden Skruttan och cavalieren Cindy. Hundarna hade aldrig träffats tidigare och vi kände bara Cassius sedan tidigare, men det gick finfint att ha dem alla tre tillsammans med oss i tältet. Detta år var det tyvärr rätt mycket regnande, åtminstone under de första dagarna. Familjen hade då en ny hund, Nox, men han var fortfarande valp och hade inte åldern inne för att få vara med.
Det blir en lite speciell stämning att tälta tillsammans. Man kommer varandra närmare än annars och det är nog lätt att gå varandra på nerverna. Vad jag minns så lyckades vi klara oss ifrån den lite tråkigare delen av tältlivet, men jag skulle tro att nerverna var lite på spänn ändå den kväll då syrrans kompis läste ”godnattsaga” för oss och valet föll på Jack uppskäraren.
Det finns många fler hundminnen, men det får jag skriva vidare om en annan gång, för annars tar det här inlägget aldrig slut och så kan vi ju inte ha det.
