I dag har jag och maken varit iväg på kör(lör)dag och övat Vivaldis Gloria under flera timmar tillsammans med ett tjugotal andra korister. Förutom att det är roligt att sjunga så märker man också att det går framåt när det ges möjlighet till lite längre sammanhängande övningar. Det kan också vara ett bra sätt att lära känna varandra lite bättre, inte minst under pauserna, och kanske i synnerhet lunchen. Just denna vecka har jag återigen, efter två förhållandevis bra veckor, sovit så uselt att jag kände att det var bäst att sitta så mycket som möjligt under övningen för att inte rasa ihop. Jag tyckte ändå att det funkade rätt bra och på slutet var nog alla lika trötta av den koncentration som trots allt krävs under en sån här tillställning. Fast mest av allt gav nog dagen en stor portion positiv energi att bära med sig i sinnet under de närmaste dagarna.
När vi under många år var med och sjöng i Västerleds Kammarkör och årligen framförde något större verk, med mycket körmedverkan, brukade vi åka på körinternat någon gång då och då. Jag minns inte hur ofta, men kanske var det en gång per termin. Det var intensiva dagar med övning från morgon till kväll och sedan samlades vi och åt och hade trevligt och sjöng tillsammans till sent på kvällen/natten. Jag minns att vi hade med oss äldsta tjejen när hon var bebis och att vi sov så gott alla tre att vi missade frukosten innan det var dags för dagens övningar. Fast just hon missade förstås inte frukosten för hon hade ju sin privata servering inom räckhåll hela tiden. Hon var för övrigt bara fem dagar gammal när hon följde med och lyssnade på sin första konsert, Passionsmusik med Stabat Mater av Caldara, Jesu sju ord på korset av Schütz och O, huvud blodigt sårat av Reger. Hon var ju van med musiken från magen och sov sig lugnt igenom så gott som hela konserten. Det enda hon inte riktigt gillade var när de stämde instrumenten. Då skrynklade hon ihop ansiktet i protest, men hon förblev ändå tyst och lugn.
