I morse fick jag lyssna på ett rätt digert program med jul- och Luciasånger då 27 ungdomar från Täby musikklasser kom och lussade för oss på jobbet. Det lät fint! Dessförinnan hade jag bjudits på pepparkaka och lussekatt (årets första och hittills enda) utanför pendeltågsstationen. Tur, för jag hann inte med någon frukost innan jag åkte hemifrån. Hann förresten knappt hem innan heller.

När barnen var små hörde det förstås till att lyssna på deras lussande på förskolan. Jag kände mig nog mest stressad inför det, och det är väl så många av småbarnen kan känna det också, utklädda framför en massa okända föräldrar och andra. På den tiden var det tradition på dåvarande jobb att tomten kom med en liten julklapp just på Luciadagen, men det krockade nästan alltid med firandet på förskolan. Jag minns att jag blev försenad på vägen en gång och inte ens hann fram till sonens framträdande. Sådana föräldrar är det skottpengar på. Jag vet inte om han brydde sig, eller ens märkte det, men fy vad jag skämdes. En sak var jag ändå tacksam för och det var att åtminstone mormor och morfar hade kommit dit i tid så att han slapp vara där utan någon av de sina närvarande.

Jag kände mig lite som en svikare även förra året. Jag var till London för att delta i ett möte och när maken ringde för att berätta att hans mor somnat in på morgonen så var jag först inte anträffbar och sedan hade jag så mycket hellre velat vara med honom istället för där jag var, men kom inte hem förrän sent dagen efter. Jag borde ha insett av andra anledningar att jag inte skulle ha åkt. Vid den tiden kändes det som att jag skulle dö varje dag jag åkte till jobbet. Det blev värre ju närmare kontoret jag kom, men jag kämpade på för att hålla mig uppe en dag till, och en till, för att inte behöva missa detta möte med arbetsgruppen. Fast väl där var jag bara superirriterad på vartenda ljud omkring mig och lyckades väl knappt uppfatta någonting av det som presenterades och diskuterades på mötet. Jag var nog tämligen borta och lär knappast ha gjort någon nytta där. Skönt att jag mår så mycket bättre igen nu.

En lite lustig sak med just Londonresan på Luciadagen var att det inte fanns plats på något av de hotel som jag tidigare bott på så jag hade fått välja ett annat. Jag blev lite förvirrad när jag läste på receptionistens namnbricka, men det visade sig stämma. Hennes namn var just Lucia, men hon hade ingen aning om att hon hade en speciell dag.

Vi sjunger gärna Christian Schröders fina Visa på Luciadagen, och då kanske helst för hans dotter, barnens farmor Maja. Nu går det tyvärr inte längre eftersom hon ju somnade in just på Luciamorgonen förra året. Det kändes ändå lite fint på något sätt att det blev just den dagen även om det är lite tråkigt att för alltid behöva förknippa Luciadagen med dödsfall. Visan hoppas jag i alla fall får leva vidare många år till. Det skulle vara roligt om den kunde få lite bättre spridning också.

Visa på Luciadagen

Nu stundar det mot julen, i dag vi har Lucia här.
I hösten mörk och kulen hon är oss alla kär.
Se ljusen, hur de tindra blott! Och ljuset bådar endast gott.
Det varslar främst om julen, som vi från fädren fått.

Lucia, Lucia sitt stjärneljus ger åt alla, som blickar mot höjden och ber.
Lucia, Lucia, blott en gång vart år hon kommer och strålar och går.

Av traditioner bunden Luciadagen är sig lik.
I arla morgonstunden man vaknar vid musik.
Åt kaffetåren man sig glatt med pepparkaka, Lussekatt.
I stjärneljus se’n firas Lucias egen natt.

Lucia, Lucia …

Må julesnö nu falla på gran och tall, på stugutak!
Och låt oss fröjdas alla åt klapp och julebak!
Ja, låt vår julgran stråla så, att fröjd det blir för stora små!
Må vackra juleseden för evigt få bestå!

Lucia, Lucia …

Vill du lyssna på en inspelning där barnens farmorsmor framför visan så finns det utlagt på youtube.
https://m.youtube.com/watch?v=aQr_fH7GlBY