Då var det alltså dags. Efter sammanlagt 28 år vid samma koncern så har jag nu klarat av min sista arbetsdag i det sammanhanget, åtminstone för denna gång. Naturligtvis räckte inte tiden till alls för att hinna strukturera upp och lägga över allting på sina rätta platser och i sitt rätta skick. Allting krånglade under helgen och i dag, program hängde sig, lösenord krävdes (med accepterades ej) och så vidare. Sedan gick hjärnan ner lite i varv ibland också eftersom jag inte ansett mig hinna sova ordentligt under helgen. Det får bli ändring på det nu, även i veckorna för den delen. Naturligtvis missade jag också att aktivera epostens frånvarohanterare innan jag gick, trots att det stod med på min att göra lista. Det blev alltför bråttom att komma iväg för att inte försenas ytterligare till det möte jag skulle iväg på i kväll.
Jag började för 30 år sedan nere i Trollhättan, men var sedan borta två år under mina fortsatta studier. Det har hänt mycket under den tiden. När jag började jobba hade alla sina egna rum, med totalt oergonomiska trästolar. Det fanns en semistationär dator (stationär dator på rullvagn) som alla i korridoren delade på och posten delades ut varje dag, direkt till rummet. Telefonerna var fasta och ofta låsta för andra samtal än lokalsamtal – utom där faxen stod, denna oumbärliga tingest som nästan helt fallit i glömska i dag. När datorerna några år senare blev var mans, och kvinnas, dagliga arbetsverktyg fick man ansöka speciellt för att få möjlighet att få en extern e-postadress. Jag var en av få som under en period hade det eftersom jag hade ett samarbete med ett externt bolag. Sedan fattade man beslut om att öppna upp denna möjlighet för alla. Wow!
Uppbrott är alltid jobbiga och efter så här lång tid blir det kanske lite extra jobbigt. Jag känner både glädje och sorg över detta stora. Måste nypa mig i armen flera gånger för att förstå att detta är någonting som händer här och nu. Det är ingen dröm. Framför allt är det ingen mardröm, som den jag tidigare blev kvar i alltför länge. Jag är ändå glad och tacksam för de sammanhang jag fått vara med i, de personer jag fått lära känna – en del på ytan, andra mer på djupet, allt jag fått möjlighet att lära mig. Mest stolt känner jag mig över de gånger då jag har kunnat hjälpa kollegor som haft det jobbigt även om jag sällan kunnat göra så mycket annat än att lyssna. Det, att lyssna, är för övrigt någonting som inte ska underskattas. Tyvärr praktiseras det alltför sällan.
Nej, jag ångrar mig inte. Jag ser verkligen fram emot det nya, okända, som också skrämmer mig lite, att få börja om från början fast med många viktiga erfarenheter med mig i bagaget. Jag har många ljusa minnen och erfarenheter, men också tunga. Jag trodde nog inte att det fanns så många tårar som den mängd som har flödat fram under framförallt de här senaste två-tre åren – synliga likväl som osynliga. Den senaste veckan har de i alla fall inte kommit riktigt varje dag.
Nu hoppas jag på att jag ska få nytta av och kunna vidareutveckla mina styrkor istället för att ständigt behöva tampas med mina svagheter. Det borde i alla fall vara lättare nu när jag vet bättre vilka de är och jag får väl se till att hjälpa det på traven. För mig känns det viktigt att inte behöva vara en exakt kopia av alla andra. Vi kan likna oss själva med pusselbitar. Vi är olika, och vi SKA vara olika. Då passar vi bäst ihop och kan komplettera varandra. Enskilt kan vi absolut åstadkomma många bra saker, men det blir trist och ensamt i längden och tillsammans kan vi göra någonting mycket större. Det är olikheterna, inte likheterna, som berikar och bidrar till utveckling, föder nya idéer.
För att det ska fungera behövs förstås även likheter, beröringspunkter, som ett slags kitt som håller ihop, eller ett språk för att kunna prata med varandra. Om vi återgår till pusslet så finns det ett gemensamt motiv. Alla bitar passar inte ihop med varandra, men de kan passa in i sammanhanget ändå, fast en bit bort. Det kan också finnas andra pussel där biten passar bättre.
Jag har haft svårt att få ihop alla bitar, känt att det saknats bitar medan en del andra tycks komma från en annan kartong. Jag har funderat en hel del kring hur just mitt pussel ser ut och nu börjar bitarna trilla på plats en efter en. Bitarna fanns visst där ändå, fast det visade sig vara ett annat motiv än det som visades på asken.
Nu får jag snart min fjärde chef inom loppet av ett år, inte ens tio månader faktiskt. Sett till det kan man ju tro att jag är en riktig hoppjerka, men det är det nog ingen som skulle påstå om mig. I just detta specifika fall så är det i alla fall bra mycket bättre med fyra chefer på ett år än med en under fyra år, men i mer normala fall borde det inte vara fallet så jag hoppas ombytligheten ska stanna av ett tag nu.
Våga tro att du duger, att just dina styrkor är viktiga pusselbitar för att åstadkomma ett bättre resultat, en bättre värld. Utgå från styrkorna, inte svagheterna!
