Under de senaste månaderna har vi haft ovanligt många blommor här hemma, varav merparten i form av snittblommor. På ett sätt kan man säga att det är mina föräldrars förtjänst, åtminstone det inledande blomsterhavet. Det började med min födelsedag i november då jag fick flera imponerande vackra blombuketter, varav en del stod sig riktigt länge. Några dagar senare blev jag även firad på jobbet med ytterligare en tjusig bukett som faktiskt höll sig fin i flera veckor. Till en början såg jag knappt blommorna, det var väl nästan som att kasta pärlor åt svin, men innan de hann vissna ner började jag få in dem på min radar och njuta av deras skönhet.
Före julledigheten fick jag blommor av mina fackliga kollegor i samband med vårt sista möte tillsammans. Efter årsskiftet skulle vi gå skilda vägar, eller rättare sagt jag skulle gå och de skulle bli kvar. Det kändes förstås lite ledsamt att skiljas även om det var ett högst frivilligt val från min sida, ett stort och helt nödvändigt steg att ta. Strax innan var det dags för årets kyrkvärdsblomma, en trevlig amaryllis, och under helgen precis före jul fick jag plötsligt såväl lust som ork att själv sätta ihop ett par mindre julgrupper varav en blev kvar hemma och de andra gavs bort. Vi hade även ett par lösa hyacinter hemma. Just hyacintdoften är det jag minns starkast från när vi i början av året kom hem igen efter några ruggiga dagar på landet under Alfridas härjningar. Jag kunde plötsligt ta till mig dofter igen. Tidigare hade jag haft svårt att sortera alla sinnesintryck i min trötta hjärna, som att ha igång tio radiokanaler och fem tevekanaler samtidigt, att uppfatta allt men samtidigt intet eftersom analysfunktionen inte klarade av att sortera och prioritera. Luktsinnet fick liksom inte chansen att komma in i matchen även om det rent fysisk säkert fungerade som det skulle. I sanningens namn så är det väl inte alla lukter som är lika behagliga som hyacintdoft, men jag tycker ändå att doftupplevelserna vida överstiger odörerna jag får uppleva på köpet.
Ett nytt år hade tagit sin början och det blev dags att ta farväl av alla kollegorna på jobbet. Blommor igen, varav en fortfarande står kvar i en liten vas på bordet intill mig medan jag skriver ihop detta. Fast nu har även den gett upp så det är nog dags att byta ut den mot någonting fräschare. En dryg vecka efter att jag börjat på mitt nya jobb fick jag blombud dit. Jag undrade så vem det kunde vara ifrån och det visade sig vara rekryteringsfirman som ville önska mig lycka till med det nya jobbet.
Sedan många år tillbaka har vi främst haft gröna växter och inte så många blommor i fönstren här hemma, utöver ett antal orkidéer och styvmoderligt behandlade Sankt Paulior i köket. Vi rationaliserade snabbt bort alla växter från övervåningen eftersom de ändå aldrig fick vatten och därför envisades med att dö inom ett par månader. Växterna på nedervåningen har inte haft några glansdagar de heller, men ändå kunnat få en skvätt emellanåt. Själv har jag i ärlighetens namn knappt vetat om att de funnit under de senaste åren, än mindre brytt mig, och under förra året lyckades jag till och med ta kål på ett par av orkidéerna som ju tål det mesta annars. Fast på senare tid har tydligen både jag och maken upptäckt att växterna existerar och en del av dem har plötsligt fått liv igen och ser riktigt välmående ut. En av orkidéerna har förresten just slagit ut i blom.
I en text jag läste i morse kring söndagens tema om att så och skörda nämndes det någonting om pelargoner och då slog det mig att jag inte sett till dem alls sedan de hängde ute på verandan. De hängde väl inte kvar där fortfarande? Jag vill ju inte att de ska behöva dö, även om jag aldrig haft någon bra hand med dem. I somras fick jag dem i alla fall att blomma ovanligt bra. Det visade sig att maken haft förbarmande om dem och ställt ner dem i källaren. De såg rätt eländiga ut men visade ändå visst tecken på liv så det finns väl hopp för dem ändå. De fick en skvätt vatten.
Blomsterlökarna som inhandlades i höstas kom tyvärr aldrig ner i jorden, men i år blir det nya tag. De fina bollkryssen som jag i en stund av klarsynthet satte ut i de fina björkkrukorna på försubron förtorkade redan innan de hann slå ut ordentligt. Fast nu har lusten börjat återvända och jag kan åter känna en njutning av att få pyssla med hem och trädgård, i min egen takt. Det börjar bli tid att förbereda årets sådd inför växthussäsongen. Till våren orkar jag kanske rentav ge mig på att laga takfönstret på växthuset som lossnade för snart ett år sedan, men jag tänker inte lova någonting. Vad gäller odlandet så är tomater och gurka givna kandidater, men kanske kan det bli ytterligare någonting. Förra året sådde jag till slut, väldigt sent, men resultatet blev ändå över förväntan. Det stackars trädgårdslandet fick däremot ligga i träda fast fröpåsarna låg beredda vid ytterdörren under flera månader. I år finns det hopp om att det ska bli någonting även där, någonting enkelt som rödbetor och morötter kanske. Jag känner mig sugen på att börja redan i dag, men jag får hålla mig till tåls ett tag till. Det finns mycket annat att ta itu med innan dess och än så länge är det lite väl vintrigt ute även om det för tillfället är några grader plus.
