I dag är det Dagbokens dag, och dagböcker är ju någonting som jag har lång erfarenhet av. Jag har visserligen skrivit om såväl dagboksskrivande som annat skrivande redan tidigare, se http://pernillabloggen.gamlebo.se/#post82, men inte så mycket om dagbokens betydelse som livsindikator.

För mig fungerar alltså dagboken, utöver dess dokumentations- och bearbetningssyfte, lite som en indikator på livsbalansen. Jag upptäckte för ett par år sedan att när jag inte lyckades hålla mig hyfsat i fas med skrivandet så hade jag inte heller fått den egentid och återhämtning jag behövt. När jag däremot var i fas med dagboken så var jag det också med livet på ett helt annat sätt. Då fanns liksom alla kroppsdelar i samma tidszon. Ingen rocket science direkt, men ändå en viktig insikt. Ett tag kände jag mig (väldigt) stressad över att ligga efter, då när jag fortfarande försökte hålla koll på allt men snöklotet jag rullade framför mig ändå bara fortsatte att växa tills det blev så högt att det omöjligt gick att se över det. Sedan fick jag en lugnare inställning, var liksom tvungen att låta saker rinna av mig för att orka hålla mig hyfsat upprätt. Ja, ja, det är så det är, jag tar det när jag orkar… Det var väl lite inställningen överlag, vad gör det om hundra år? Orka bry sig.

Jag har ofta skrivit under resvägen till och från arbetet och det har fungerat som en bra avkoppling, ett sätt att skärma av mig från den brusande omvärlden, bearbeta och reflektera kring det jag varit med om. Välbehövlig egentid mitt i vardagen. När det funkat så har jag också haft lättare att orkat med den resterande tillvaron. Sedan slutade jag nästan helt att skriva under resorna. Vad som var hönan och vad som var ägget är väl inte glasklart, men jag tror att det spelade in att det kändes så fruktansvärt obehagligt att åka till jobbet att jag många gånger undrade om jag skulle komma fram levande. Det var som en tickande bomb, även om det sista året blev lugnare igen. Det gick inte att veta i förväg när bomben skulle brisera, bara att den någon gång skulle göra det, igen. Reaktionerna var så skiftande, från en ytterlighet till en annan, och oavsett om det var ett förhållandevis bra eller dåligt möte som så var reaktionen sällan den förväntade. Det tog så oändligt mycket energi att alltid behöva vara på sin vakt, hålla det mesta inom sig själv och inte våga berätta eftersom bevisbördan (av erfarenhet) skulle bli för tung att mäkta med. Genom att ändå glänta lite på locket till slut och steg för steg prata med andra mer eller mindre utsatta kollegor (många fler än jag fruktat) hoppas jag att det ska bli lättare även för andra att våga framöver. Om inte annat så kan det kanske vara en tröst för dem att veta att de inte är ensamma.

Det var nog inte förrän nu under våren som jag insåg att när obalansen och pressen i livet blivit för stor så tar allting så mycket längre tid att ställa om till. Tiden fanns ju egentligen där som förut (resan var ju densamma), men jag hann helt enkelt inte varva ner tillräckligt för att kunna komma in i rätt skrivmode innan resan, eller ens dagen, var över. Det krävde för mycket emotionell energi att gripa tag i uppgiften. Nu slipper jag rädslan för jobbet och resorna dit är inte alls sådär ångestfyllda som tidigare. Dagboksskrivandet har ännu inte kommit igång ordentligt igen, men det går framåt. Det beror på vad jag ska skriva om också. Vissa dagar är jobbigare att skriva om än andra, fast överlag är det ändå lättare att skriva om livet nu och jag har blivit mycket bättre rustad för att också orka skriva om livet då. Nu när jag fått lite bättre distans till det klarar jag oftast av att göra det utan att börja storgråta. Jag är glad att jag har så mycket nedskrivet om det, så att jag inte får för mig att jag bara inbillat mig. På något sätt är det ändå ett viktigt, men alltför långt, kapitel i mitt livs bok.

Nu då, jo jag ligger lite drygt två veckor efter och det känns rätt okey. Ytterligare en insikt jag fått är att det faktiskt varit rätt bra att ha en viss eftersläpning, för att få lite bättre självinsikt. Jag har så lätt för att lura mig själv att nu du Pernilla, nu är allt bara bra. Det skulle väl vara sömnen då, men annars så… Det är nog bara just nu som jag känner mig lite trött, har ont i huvudet eller vad det nu kan vara (och det självklara som pågår hela tiden tänker jag inte ens på att nämna). Fast när jag läser mina anteckningar så inser jag att det fortfarande är en massa sådant precis varenda dag. Lite tjatigt, men det är så livet är nu. Jag hoppas att det blir annorlunda med tiden, men jag vet inte om det blir det. Det är bara att försöka anpassa sig och jag lär mig hela tiden allt bättre vad som funkar och vad som inte gör det. Ofta känns det ändå rätt bra. Det går att leva med och det blir ju ändå inte roligare än man gör det. En intressant iakttagelse är också att det oftast känns bättre när jag är på, eller på väg till, jobbet. Det är en helt ny upplevelse, en slags kärleksfull grundstämning som ligger i luften.