När barnen var små, speciellt de två äldsta, brukade jag ofta sjunga två sånger för dem på kvällen innan de somnade. Det blev lite som en ritual och var extra viktigt de dagar de hade varit lite bångstyriga och bråkiga för då krävdes det lite extra kärlek för att de skulle kunna komma till ro. Samtidigt var det säkert bra även för mig själv att påminna mig om hur oändligt mycket jag tyckte om dem, och fortfarande gör, och att det inte har med gärningar och prestation att göra utan mer handlar om att deras blotta existens gör mig varm inombords. Sedan är det väl inget direkt minus att de alla tre lyckats bli så fina individer, alla på sitt eget sätt. Jag önskar dem det bästa av det bästa. Livet kommer att bjuda på motstånd, ibland mer, ibland mindre, men jag hoppas att de förstår att de alltid är älskade, även i stunder då det känns som om alla bara är dumma och inte begriper någonting alls.

Vad var det för texter jag sjöng då? Jo …

Du är så fin, och jag tycker om dig
Du är så fin, och jag tycker om dig
Ingen är så fin som du i hela världen
Ingen är så fin som du i hela världen

och …

Jag tycker om dig.
Jag tycker om dig.
Jag vill ha dig som du är.
Att du är du är bra.
Så ska det säkert va’.
Jag tycker om dig som du är.

Den senare sången lärde jag mig på Fritidsgården Strömmen i Trollhättan för sådär trettio år sedan. Jag minns att vi träffade den som skrivit texten en gång och att han skrivit den till sin fru efter att de varit lite griniga mot varandra. Jag minns bara själva refrängen, men den funkar ju rätt bra som fristående, självförtroendehöjande, vaggvisa. Det kan ju vara en bra påminnelse till sig själv också, att inte försöka ändra personer, och att försöka behandla alla (inklusive sig själv) väl.

Maken å sin sida hade en annan sång som han brukade sjunga. Kanske Vyssan lull, kanske någonting annat. Jag minns inte riktigt. Äldsta dottern försökte få mig och maken att sjunga våra (godnatt)sånger samtidigt för henne en dag. Hon tänkte väl att det måste ge den ultimata kärleksboosten. Ja, någonting finare än ett sådant framförande var nog otänkbart i hennes begreppsvärld. Vi testade aldrig, av omtanke med oss alla. Att blanda det bäst med det bästa blir inte alltid någonting bättre. Det riskerar kanske till och med att bli någonting mycket sämre. Vad sägs om jordgubbar med klyftpotatis eller äppelpaj med currysås? Nja, kanske inte ändå.

Slutligen vill jag passa på att påminna er om det som Efva Attling så insiktsfullt sjöng ”Det finns bara en av dig och det är du. Det finns bara en av mig och det är jag.” Det är meningen att det ska vara så. Var det original du är istället för att sträva efter att bli en blek kopia av någon annan!