Åh, så skönt att jag fått sova, tänkte jag i morse när jag vaknade. Ja, det är verkligen skönt de gånger man lyckas sova utan att vakna upp titt som tätt eller ligga sömnlös stora delar av natten. Fast så där överdrivet mycket sömn blev det väl inte i natt heller visade det sig. 5½ timme är fortfarande för lite för att vara okey, men det höjde ändå snittet för den här veckan och det är ju alltid något. Målet är att komma upp i ett veckosnitt på sex timmar och sedan hålla mig där, eller helst högre. Under 2018 var jag uppe i sex timmar eller alldeles däröver under tre veckor på hela året, och under fem timmar under åtta veckor (främst i början av året). I år har jag varit uppe och nosat på sextimmarsnivån två gånger och varit under fem timmars veckosnitt tre gånger. När det började kännas alltför hopplöst tog jag fram sömntabletterna igen som jag till slut fick i höstas, men nu fungerar de visst inte alls. Jag försökte hitta en läkartid för att kanske få något annat som fungerade, men det var över fem veckors väntetid och då skulle jag ju ändå precis ha gått på semester så det fick vara.
När jag under förra våren låg på sådär fyra timmar och trekvart och inte visste riktigt hur jag skulle orka en enda dag till fick jag till slut träffa en läkare (vilket utlovats redan före årsskiftet, men det var visst aldrig så noga med sådana löften). När jag sa att jag då började närma mig fem timmar kommenterade han det med ”Fem timmar, men det är ju inte så farligt, för du hoppar väl inte upp ur sängen direkt och börjar springa runt, och då får du ju lite vila till”. Nej, det var ju sant förstås, att jag inte spratt upp sådär på studs. Jag hade ju faktiskt fullt schå med att ta mig upp ur sängen överhuvudtaget. Läkaren var också väldigt tydlig med att jag måste motionera för då skulle jag minsann sova så mycket bättre. Tänk om det varit så enkelt. Promenader var verkligen inte tillräcklig motion, men simning var okey. Man måste få upp pulsen ordentligt. Han sa en massa annat också som knappt gör sig i skrift. Nåväl efter ett återbesök två veckor senare fick jag i alla fall sjukskrivning en månad på 50%, sedan skulle jag förstås vara helt återställd igen. Det var okey med 50% alldeles i början, men sedan gjorde det mig bara stressad. Jag hann ju aldrig riktigt vila, utan slets än hit och än dit, så jag tog semester de sista tio dagarna (påsklov) för att få vara helt ledigt. Det behövdes verkligen, men inte blev jag så mycket piggare ändå. Istället började jag helt tappa greppet om tillvaron, lämnade saker mitt i ett moment, glömde stänga av spisen, ställde in restmaten i tvättstugan och annat knas. När jag försökte mig på att simma blev jag plötsligt så utmattad att jag inte visste hur jag skulle orka ta mig från duschen och in i omklädningsrummet, än mindre hur jag skulle orka gå hem efteråt. Jag försökte få kontakt med läkaren, men lyckades inte förrän efter två veckor. Då blev jag i alla fall sjukskriven igen, på 25%, men nu i drygt två månader, ända fram till midsommar. Sedan blev det förlängt två veckor till, fram till semestern. Det hindrade mig alldeles på håret ifrån att drunkna. Vilken oerhörd lyx för mig, ett schåpigt fruntimmer, att få vara ledig på detta sätt och verkligen kunna vila ut. Det var, som han uttryckte det, ”ingen fara” med mig, så jag antar att det som skrevs i sjukintyget kanske gällde någon annan. Jag var faktiskt allvarligt oroad för att få avslag från F-kassan för att beskrivning och sjukskrivningsnivå inte alls matchade varandra. Sedan ville han inte träffa mig igen direkt efter semestern, ”pigg och brunbränd”, utan först några veckor senare (om det nu alls var nödvändigt) och jag ville väl inte precis träffa honom heller (utmattad och blek). Vad som sedan (inte) hände under hösten är en annan historia. Ja, inte har det varit direkt lätt att försöka kravla sig upp igen och det är nog därför som jag inte har gjort det heller, inte tillräckligt i alla fall. Fast nu har jag åtminstone lärt mig lite bättre hur jag ska hantera det och kan oftast känna av redan i förväg om batterinivån är på väg att bli alldeles för låg. Ingen idé att hetsa upp sig för det blir ju ingenting bättre av.
Det där blev visst en rätt lång utvikning, men kanske inte helt oväsentlig ändå. I bilden framgår det hur sömnen sett ut månad för månad under 2018 och 2019 fram till i dag. Hela hösten blev ett enda kämpande, på ”heltid” förstås. I januari i år blev det jobbyte och jag har därför valt att dela januari i två delar där blå linje landar i snittet för 1-14 januari och orange linje utgår från snittet för 15-31 januari. De första månaderna efter jobbytet höll sömnen sig på en förhållandevis hög nivå och jag hade gott hopp om att nå mitt mål på sex timmar. Fast när det värsta (eller kanske bästa) bedövande ruset gått över kom verkligheten ikapp mig och på den vägen är det. Speciellt utvecklingen (avvecklingen?) under maj-juni känns alarmerande. Jag trivs fortfarande väldigt bra med nya jobbet och kollegorna, utan det hade jag säkert klappat ihop (igen) för länge sedan. Tack och lov ändå för alla extra ledigheter nu under våren och att det snart är semester.
Det finns bra dagar också, som i dag, då jag inte blir helt däckad av olika aktiviteter. I dag var vi till Västerås några timmar för att hämta paket (hemtjänsten hjälper ju inte till med sånt längre) och ta ut sonen på lunch. Jag kände mig inte alls så där fullständigt utmattad som jag annars ofta känt mig, sedan åtminstone mitten av april. Skönt att det finns såna här dagar också. Jag kunde till och med köra hem utan något större problem. Annars är det mest maken som får köra fortfarande. Lite trött blev jag väl mot slutet, men inte alls så farligt. Sedan orkade jag även plantera om resterande växter här hemma under kvällen, vilket var helt otänkbart förra helgen. Det är verkligen skönt att kunna köra bil igen. Det kunde jag knappt alls när jag skrev om sömnen förra gången och det var lite som ett fängelse att inte kunna ta sig ens en timmes bilresa bort.
