På jobbet har vi en man som gör allt det där osynliga arbetet på kontoret. Det där som syns mest när det inte utförts. Min första kontakt med honom var när han, under min första arbetsdag, gick runt och torkade av alla skrivbord. Det görs varje tisdag har jag senare kunnat konstatera. Hur som helst, andra gången tackade jag honom lite extra och sa, från hjärtat, hur trevligt jag tyckte att det var att det gjordes. Jag tog det inte alls för självklart för på min förra arbetsplats tror jag att det gjordes 2-3 gånger under de dryga sex år jag jobbade där. Det var lite av en chock för mig att det skedde så regelbundet nu, fast vartannat år är kanske regelbundet även det när jag tänker efter.
Efter detta har vi stött på varandra många gånger och varje gång får jag ett stort leende emot mig när han ser mig. Bara det gör det mer än värt att åka till jobbet istället för att sitta hemma och jobba på distans. Han fixar med kaffeautomaten, städar på toaletterna och tar hand om disken i matsalen och han ser ut att göra det med stolthet, vilket också glädjer mig. Jag tänker att mycket här i livet handlar om inställning. Han kan ha haft (och fortfarande ha) hur många motgångar som helst i livet, men han låter inte det ta befäl över resten av tillvaron.
När jag häromdagen hade med mig soppa som jag skulle värma så hittade jag bara flata tallrikar. Då hjälpte han mig raskt att leta fram skålarna, och servade även med andra bitar. Dagen efter, när jag skulle ställa undan disken efter mig så var han raskt framme och erbjöd sig att göra det åt mig. Jag undrar lite om han är lika snabb att hjälpa alla eller om jag måhända har fått en extra gräddfil. Jag tänker att om man behandlar andra väl så blir man väl behandlad tillbaka. Delad glädje är dubbel glädje och detta gör oss båda på gott humör. Lite pinsamt känns det ändå, att jag inte ens vet vad han heter. Jag ska försöka komma ihåg att fråga när vi träffas nästa gång.
