Stolthet kan innefatta så mycket. Den här veckan känner jag mig speciellt stolt över min förstfödda som precis tagit sig an sitt första lärarjobb efter utbildningen. Lite avundsjuk är jag också på hennes blivande elever som får ha henne som sin och varsamt bli lotsade framåt utifrån deras egen förmåga. Måtte hon bli lika tålmodig och stark på insidan som på utsidan. Hon har verkligen förmågan att förklara saker på nya sätt istället för att bara repetera det som känns svårt att förstå. Det är en stor gåva som inte är alla förunnat. Önskar dig lycka och välgång på vägen framåt. Du kan!
Jag är förresten stolt över alla mina tre barn som vuxit upp till godhjärtade och självständiga individer som kämpar på utan att ge upp ens i hård motvind. Speciellt mellanbarnet är en riktigt tapper kämpe som vägrar ge upp, trots att många andra nog hade gjort det. Han är vår egen kryptiske och problemlösande Skalman. Självklart känns det fint i modershjärtat när det går bra för dem i skolan och när de gång på gång presterar på topp, vilket speciellt min yngsta gör mest hela tiden (men ack så mycket jobb som ligger bakom, kanske lite för mycket ibland). Det som gjort mig stoltast är ändå när hon blivit utsedd till klassens kompis eller liknande eller när jag fått höra hur hon hjälper kamraterna att komma över sina trösklar och så självklart värnar om allas lika värde.
Jag är också stolt över mig själv som lyckas hålla bloggen vid liv fortfarande även om den går lite på sparlåga nu. Jag har inte riktigt ork att hitta på nya saker att skriva om, eller ens att skriva om det som jag tidigare kommit på att jag ska skriva om. Det fastnar liksom på vägen. Fast någonting blir det ändå alltid och förhoppningsvis börjar det flyta på igen så småningom.
