Det där med ordförståelse är inte alltid så lätt, och ofta ännu svårare skriftligt då minspel och situation inte finns med som komplement till kommunikationen. Utöver mer dialektala skillnader i såväl uttal som i betydelse så tolkar vi in olika saker beroende på tidigare erfarenheter och sammanhang. Ibland kan vi rentav bli riktigt upprörda för att vi väger in helt andra saker än vad avsändaren haft som syfte. Andra gånger får vi oss ett gott skratt för att vi helt enkelt råkat läsa fel.
Jag tänker på rolig och orolig som, till skillnad från exempelvis skyldig och oskyldig, inte är motsatsord på svenska. På norska och danska har rolig däremot en helt annan innebörd vilket förvånandsvärt många svenskar inte tycks begripa. Själv försöker jag ta det så roligt som möjligt nuförtiden för att försöka undvika en rejäl krasch. Sanningen att säga så finner jag det oftast roligare att umgås med mig själv eller med den närmaste familjen än att gå ut och roa mig på annat håll. Kroppen och knoppen blir för orolig av för mycket ståhej och för lite vila.
Jag minns en bildtext till en bild med fåglar. När jag läste tänkte jag att jag hade hört talas om djurens konung (lejonet) och skogens konung (älgen), men stor-kungarna var ett nytt begrepp för mig i djurvärlden. Det tog en bra stund innan jag förstod att det skulle uttalas stork-ungarna. För en vecka sedan råkade jag läsa fel i en bok, en enda bokstav gjorde att meningen fick en helt annan innebörd än det var tänkt. ”Vildsvinet som klättrar på fasaden” kändes överraskande och det var betydligt svårare att föreställa sig vildsvin klättrande uppe på fasaden än ekorren som jag tidigare under dagen sett kila upp och ner på kyrkans fasad. Fast det var inga vildsvin utan vildvin. Bara en sån sak som att jag nu, åtminstone ibland, orkar läsa böcker igen är förresten värt ett stort leende bara det.
Min pappa berättade en gång om någon bekant eller kollega som bjudit in någon i umgängeskretsen till en finare fest. Han hade blivit oerhört förnärmad av det, i hans tycke oförskämda svar han fick, ”Jeg finner dessverre ikke anledning till å komme”, och vägrat ta någon förnyad kontakt med personen ifråga. När de långt senare ändå stötte ihop med varandra tog han mod till sig och frågade vad den andre egentligen menat med att uttrycka sig på det viset, de hade väl inte haft någonting otalt med varandra? Nej, inte alls, men han hade redan varit inbokad på annat och därför inte haft möjlighet att komma även om han gärna hade gjort det om det varit möjligt. Han hade försökt uttrycka det på ett så ödmjukt sätt han kunde. Anledning har av någon anledning en annan betydelse på norska än på svenska.
Jag hade tänkt ta upp ytterligare ett ord som jag misstolkade nu i veckan, men eftersom hela det stycke jag just skrivit försvann när tanken var att bara ta bort ett felskrivet ord så var det nog inte meningen att det skulle med ändå. Det finns ingen ångraknapp i bloggprogrammet. Fast jag kan avslöja att ordet det handlade om var välvårdad.
