Förra helgen kom jag på mig själv med att tänka att helgen faktiskt känts ganska lång, att vi lyckats få en del gjort under lördagen, inte bara det allra mest akuta, och att jag accepterat och accepterats att inte prompt hänga med på precis allt som gjordes. På fredagskvällen var jag rätt inställd på att behöva stanna hemma när de andra i familjen åkte iväg på födelsedagsmiddag på söndagen, men sedan fixade jag ändå att följa med och fick chansen att träffa de två utflugna barnen en stund vilket inte blir så jätteofta. Det hade känts lite ledsamt att missa det, trots att vi skulle ses även denna helg.

Veckan kom och den kändes inte sådär evighetslång som den så ofta brukar göra. Före sommaren tyckte jag att två dagar hade varit en lagom lång arbetsvecka, tre dagar om jag ansträngde mig till det yttersta. Ändå var det förstås fem dagar som för alla andra. Tack och lov för alla helgdagar och extra ledigheter titt som tätt, utan dem hade det aldrig gått. Helveckorna var evighetslånga och helgerna sa bara poff så var de borta. Detta trots att jag verkligen trivs på jobbet, tycker om att vara där och har många intressanta arbetsuppgifter och möten under dagarna, och att helgerna, utöver den sedvanliga lördags(godis)promenaden med familjen, så gott som bara var ett evigt vilande utan att någonsin hinna bli tillräckligt utvilad. Två dagar jobb, fem dagar vila hade varit rätt lagom, istället för tvärtom. 4+3 kunde nog vara bra nu, eller 2 jobb, 1 vila, 2 jobb, 2 vila. Det behöver finnas luft i kalenderna även under veckorna. Reser jag en dag så kan jag inte ha fullbokat med möten dagen efter, helst inte dagen före heller. Det såg lite körigt ut ett tag kring en kommande resa, men som genom ett trollslag flyttades ett av mötena en vecka framåt i tiden. Perfekt!

Den här helgen var det tänkt att vara födelsedagsfirande hemma hos oss både lördag och söndag, men lördagens firande fick hastigt och (o)lustigt flyttas då alla utom en av gästerna fick förhinder (och den gästen skulle ändå behöva gå hem tidigare). Själv kände jag mig mest lättad för vi hade knappt förberett någonting och jag kände att jag egentligen inte orkade fixa allt som borde fixas under lördagsförmiddagen. Nu kunde vi ta det lite lugnare och satsa på firandet med den närmaste familjen i dag, söndag, istället. Det kändes plötsligt rätt lugnt, när vi fick en extra dag på oss. Mest nöjd känner jag mig med tårtan. Den blev så otroligt god, så det blev ingenting kvar av den alls. Vad som däremot finns kvar är en del svamp som behöver rensas. Lyxigt att få den till skänks. Själva kunde vi bistå med lite bullar och björnbär i retur. Björnbär har vi fått hur mycket som helst av i år och jag har börjat tycka att det smakar riktigt gott att ha i både yoghurt och gröt, eller att bara äta som de är.

Nästa helg blir det firande igen, men innan dess behöver vi äta upp en del av de ingredienser vi skulle haft i går och skaffa oss nya, fräscha istället. Nu, eller egentligen ännu mer när gästerna åkte hem, känner jag mig väldigt trött, tinnitusen tjuter på ordentligt och huvudvärken har tagit mig i sitt grepp, men det känns okey ändå efter en bra dag. Hög tid att hoppa i säng och försöka sova en stund innan det är dags för en ny jobbvecka.