Just nu (eller för den delen ganska ofta) är tillgängligheten till fantasin lite väl otillgänglig, därav den föga fantasifulla titeln på detta inlägg i tillgänglighetskategorin.
När omgivningen blir alltför otillgänglig gäller det att ha fantasi och uthållighet. Mycket går faktiskt att lösa om man vägrar att ge sig. Det är nog rätt bra, men samtidigt blir kanske inte problemen tagna riktigt på allvar, om de alls uppmärksammas. Sonen är en mästare på att hitta på lösningar. När hans balans blev allt sämre valde han andra vägar att ta sig fram i huset, så att han kunde stödja sig mot väggar och annat. Det otillgängliga blev tillgängligt ytterligare ett tag. Gick det inte att gå fick man väl krypa. Kanske är det så med den lilla dörren på bilden nedan. Klarar man den inte på höjden så får man ta den på bredden istället och åla sig in.
I dag valde vi matställe utifrån var det gick att komma in. Vi hade tänkt oss ett annat ställe först, men de verkade tyvärr bara ha uteplatser eller hämtmat. Pizzerians branta trappa kändes inte heller speciellt lockande att försöka forcera med rullstol. Ett annat, växande, tillgänglighetsproblem är förpackningar. Sonen hade två glasburkar som var i det närmaste omöjliga att få upp locken på. Maken lyckades till slut efter stor ansträngning, men innan dess var vi flera som hade gått bet på det, inte bara i dag. Jag tycker överlag att förpackningar blir alltmer besvärliga att få upp utan någon form av verktyg som sax, kniv eller skruvmejsel. Många vridkorkar sitter också som berg. Ibland undrar man verkligen om de har använt sina förpackningar själv någon gång.
Huset på bilden nedan gick jag förbi tidigare i dag. Tillgängligheten till dörren verkar vara begränsad till Karlsson på taket och andra flygkunniga. Sedan verkar inte kommunikationen mellan arkitekt och byggare ha fungerat heller. Det syns rätt tydligt att öppningen varit mycket större från början. Hade man tänkt sig dubbeldörrar, men gått bet på att hitta några i rätt storlek? Mindre byggnader runtomkring, kanske tvättstugor eller förråd (minns inte riktigt vad det stod på dem) hade igenmurade ”fönster” som en del av fasaden, helt olika fasaden i övrigt. Var det verkligen planerat så? Varför i så fall?
Fram till lite drygt två år sedan var det storebror i familjen som välte eller tappade saker, krockade in i bord och så vidare. Efter viss inskolningstid är det nu jag som fått ta över den rollen. Jag fumlar och tappar saker. Det syns inte minst på jobbmobilen, fast nu har jag (peppar peppar) nog inte tappat just den i klinkersgolvet sedan i våras. Jag kladdar, lägger äppelbitar utanför pajformen, tappar en skopa glass vid sidan av tallriken, ställer koppen på fel ställe i kaffeautomaten på jobbet, får bearnaisesås i håret och jag vet inte vad. Med andra ord tar jag min nya roll på fullaste allvar.
I kväll tog jag förresten ytterligare ett steg och lånade sonens duschstol som vi fortfarande har kvar hemma hos oss. Jag känner rätt ofta att jag nog inte riktigt orkar stå och duscha och att jag därför inte kan göra det när jag vill och behöver. Det blir för ansträngande och jag måste därför invänta rätt stund för det. Bada badkar vågar jag inte alls, tänk om jag svimmar eller råkar somna där. Hur som helst så kändes det riktigt skönt med duschstolen, och jag tror att det var tur att jag valde den med tanke på att jag ändå inte orkade stå vid diskbänken och fixa sedan utan fick lov att sätta mig vid köksbordet istället. Ett av många utmärkta substitut.
Det är så lätt hänt att jag anstränger mig lite (eller mycket) för mycket, vilket i sig inte behöver vara mycket alls, tyvärr. Jag undrar hur länge det ska behöva hålla i sig, och om det går åt rätt håll eller inte. Det känns ju inte lika mycket som för ett par veckor sedan, men det kanske mest beror på att jag lärt mig att känna igen signalerna och dra ner farten eller stoppa helt mycket tidigare. Nu kan jag ofta känna av precis var maxhastigheten ligger för stunden och lägga mig strax under den. Det finns en massa andra knep att ta till också för att få det att funka, små anpassningar som kanske inte alls märks utåt. Det känns av ändå, men går i alla fall inte helt över styr.
Jag önskar så att jag kunde komma igång med simningen igen, men jag vet att jag inte klarar av att bara ligga och plaska och även om jag skulle sätta en mycket låg gräns, typ 200 meter, och sedan tvinga mig att gå upp igen, så tvivlar jag på att det räcker. I bassängen känns det förmodligen okey, men det kommer surt efter. Kanske kan det ändå gå om jag lyckas hålla dagen efter helt ren från aktivitet, så någon lördag framöver kanske.
