Minneslådor associeras kanske lätt till en skokartong med några snäckor, fotografier, brev från någon som stått nära eller annat smått och gott som väcker minnen man vill vårda. Det jag tänker beskriva här är någonting mer abstrakt, men ack så konkret. Jag har aldrig sett eller hört någon annan beskriva det på detta sätt, men har själv nämnt det lite i förbifarten tidigare, möjligen mer än en gång. För mig är det en så pass viktig insikt att jag tycker att den är värd ett bättre öde än att gömmas undan i någon bisats. Kanske kan det hjälpa någon annan att också förstå bättre.
Jag erkänner. Jag är lite (eller mycket) pysslig, gillar att sortera saker och ha struktur, var sak på sin plats, hitta mönster, osv, men denna gång har jag sorterat gem endast för att få en passande illustration till det här inlägget, sedan kommer de att få ligga blandade i sina burkar igen. Innehållet i varje låda är unikt, men det är lätt att se de olika lådor samtidigt och associera dem till varandra på olika sätt, i detta fall främst genom färg eller storlek, men också det faktum att de alla är gem. Lägger man ett lock på lådan så ser man inte längre innehållet, såvida inte locket är genomskinligt . Om det inte varit så svårt att få plats med hammare, spik, skruvar, olika skruvmejslar, brädor, bultar och muttrar i lådorna så hade jag nog valt det som illustration istället.
Jag tänker mig att minnet är som en massa lådor med olika innehåll. Allt man ser, hör och lär sig hamnar i egna lådor. När man sedan behöver tillgång till minnena så tar man fram de lådor som är aktuella för stunden. Det gäller förstås att sortera dem på ett bra sätt så att det går att hitta rätt låda. Mina egna minneslådor är nog främst taggade med tid, plats, och sinnesstämning.
När hjärndimman var som värst fick jag ta hjälp av kalender och egna noteringar för att se vad jag gjort tidigare samma dag. Jag hade ingen aning om jag hade gjort någonting speciellt den senaste helgen (jo, möjligen att, men aldrig vad) eller att jag kanske suttit i något större möte bara några minuter tidigare. Samtidigt hade jag sinnena på vid gavel och tog in allt, inklusive samtal på pendeltåget eller tvärs över kontorslandskapet. Jag förvånades ibland över att jag plötsligt kunde minnas och återge en hel massa detaljer från möten jag tidigare glömt att de ens ägt rum. Då var det nog inte så farligt ändå, hjärnan kunde ju registrera saker och jag kunde återge dem. Alltså var jag nog bara inbillningssjuk ändå. Det jag upptäckte långt senare var att jag inte kunde hitta minnena eller koppla ihop olika minnen med varandra på egen hand. Jag kunde bara vara här och nu. Om någon pekade på en av lådorna, eller snarare ledde mig ända fram till lådan och lyfte på locket åt mig, så kunde jag återge innehållet, men endast då. Jag kunde inte koppla ihop det med någon annan låda om inte den också pekades ut i samma veva (knappt då heller). Locken gick inte att se igenom.
Nu räcker det allt oftare med korta små ledord istället för omfattande beskrivningar för att jag ska hitta en viss låda och jag klarar tidvis av att själv plocka fram lådor som passar ihop med varandra. Jag känner mig så glad när jag märker att det fungerar, och försöker att inte fästa mig så mycket vid de dagar då jag tappar tråden hela tiden och inte för mitt liv kan komma på ord eller namn som jag annars använder dagligdags. Jag vet att det kommer både bättre och sämre dagar, men de bättre ska inte behöva förstöras av de sämre.
