Vaknar med en ilsken bisvärm i huvudet.
Jag förstår att de är arga.
Det är trångt och de vill ut,
ut för att se om gräset är grönare på andra sidan,
om den obefintliga vintern låtit några blommor överleva.
De surrar ilsket och blir argare för varje gång de kör sina små huvuden in i mitt huvud.
Jag känner huvudvärken tillta, nästan överrösta surrandet.
Hur är då inte deras huvudvärk?
De sjunger i kör, i ett kör.
Hur många är de egentligen?
Hur kom de in?
Och hur släpper jag ut dem?
Jag kliver upp, vacklar sömndrucket ner till köket.
Frukost och så iväg.
Kliver av tåget – fick sittplats i dag.
Går upp mot bussen.
Huvudet dunkar i takt med stegen.
Märker att fötterna har somnat, som de brukar.
En ny dag har börjat och den kommer att bli bra.
Jag är framme vid jobbet.
Ser hur det ljusnar över Gärdet.
Känner hur jag omfamnas och välkomnas.
