Under ett par vintrar i högstadiet och gymnasiet arbetade jag som brevbärare inför julen. På den tiden var det en enorm mängd julkort som skulle delas ut och ordinarie brevbärare behövde förstärkning för att det skulle hinnas med. Nuförtiden är det betydligt färre julkort och inte så mycket post för övrigt heller.
Det var tidiga morgnar. Jag cyklade några kilometer in till stan på morgonen. Ibland hade det kommit mycket snö under natten som blåst upp i vallar som min tunga postcykel behövde lyftas över. Då var jag glad att den inte var fullastad med post också. Ett par timmar senare, när posten var sorterad och det var dags att cykla tillbaka igen, hade plogbilarna hunnit göra sitt jobb så då gick det lättare att ta sig fram igen även om lasten var betydligt tyngre än tidigare.
Jag delade ut posten i ett område med tvåvåningshus så det blev en hel del spring i trappor. Alldeles i början var det nog lite jobbigt, men sedan gick det i ett flygande fläng. Mycket bra konditionsträning. Senare under gymnasiet jobbade jag som tidningsbud i samma område och ibland även i andra områden. Det var främst på söndagar. Man hade en grundlön och sedan ett visst tillägg beroende på hur många tidningar det var. Jag lärde mig snabbt vilka som skulle ha tidning och inte och vilka som skulle ha specialtidningar. Någon gång emellanåt hade tidningarna gratiserbjudanden under någon månad. Då fick man åka fram och tillbaka och lasta om cykeln flera gånger och rundan kunde lätt ta dubbla tiden mot normalt. Den extra ”lön” man fick (utöver ett minimalt påslag), eller om man ryckte in och tog något annat område utöver det egna för någon som var ledig eller sjuk, bestod ofta i att man blev utskälld för att tidningen delades ut för sent. Fast det fanns många snälla och tacksamma personer också som såg hur man fick kämpa med blåst, snövallar, övertyngd cykel, och så vidare. Ett år delade jag ut post på självaste julafton och då var det en del som bjöd på choklad eller gav en liten present tillbaka. Det kändes uppmuntrande.
Från i höstas och fram till nu har jag deltagit i en undersökning av PostNords postgång. Det visade sig vara ett jobbigare uppdrag än jag anade så nu har jag tackat nej till att fortsätta längre. Under sexton veckor har jag postat och tagit emot testbrev samt nogsamt registrerat detaljer kring breven. Jag trodde att det skulle bli något brev då och då, men det har varit 1-3 brev att posta varenda vardag under perioden, utom två. De som genomför undersökningen verkar inte ha några speciellt höga tankar om brevbärare, snarare tro att de är de mest korkade människor som vandrar på denna jord. Man får delta i undersökningen i max fyra år i följd (undrar vilka som står ut så länge, möjligen de som bor granne med en brevlåda), sedan behöver man göra ett uppehåll på minst sex månader. Denna begränsning är satt för att förhindra att man blir upptäckt av brevbäraren. Nej, vem reagerar väl på att någon plötsligt börjar få en massa likadana brev (om än i tre storleksvarianter) med samma frankering nästan varje dag och varje vecka får tjocka brev från något undersökningsinstitut? Fast efter tre-fyra år kanske man börjar ana ugglor i mossen. För övrigt tror jag inte att brevbäraren i detta sista led är den allenarådande orsaken till att posten kommer bort eller inte kommer fram i tid. Det är väl snarare en rätt liten del av hela kedjan och alla olika logistiska moment på vägen. Tror de på allvar att brevbäraren struntar i att dela ut breven?
Slutligen en liten påminnelse till alla, inte bara oskyldigt förminskade brevbärare. Return to the sender! Om någon försöker skjuta över sitt ansvar på dig, eller på annat vis skuldbelägga dig, ta inte emot det utan bolla tillbaka till avsändaren. Mer effektivt än man tror och du kommer definitivt att må bättre av att inte ta på dig det som inte är ditt.
