Nu står novemberkaktusen i full blom, igen. Jag undrade lite över det när jag såg att den var på gång häromdagen. För mig verkar ju blommor, och då menar jag inte snittblommor, ofta ha en koppling till speciella händelser i livet, som ett meddelande med hopp och tröst. Det har hänt alldeles för ofta för att jag ska kunna bortse ifrån det, men det har jag ju skrivit om tidigare. Även de andra två kaktusarna börjar förresten också komma igång med sin blomning.
Kopplat eller ej, men någonting har i alla fall hänt precis parallellt med detta. Det började med ett lite försiktigt samtal i fredags eftermiddag som jag skulle fundera vidare kring. I måndags kom jag med mitt svar, skriftligt och så avskalat det gick, men redan det tog visst snurr. Mina symptom ansågs klart oroväckande, speciellt som de håller i sig fast jag redan gör så mycket för att försöka stävja dem. I går, tisdag, pratades vi vid igen och nu har jag fått löfte om att detta inte kommer att släppas, oavsett vad jag säger. Får jag inte den hjälp jag behöver första gången så testar vi igen, och igen, tills det blir bra. Vilken ofattbar lättnad!
Jag är så trött på alla som bara konstaterar att så här ska det ju inte behöva vara, men sedan ändå bara skickar mig vidare ut i tomma intet utan att på något sätt vidarebefordra vad de lyckats inse, eller försöka få någon återkoppling. De som inte förstår alls är en annan sak, men de som ser och förstår men inte agerar, fast de har mandat till det, känner jag mig så grymt sviken av. Jag hade verkligen tappat hoppet efter alla turer hit och dit under de senaste tre åren, men nu ska det äntligen bli ändring. Det blir säkert inte lätt ändå. Det kommer att gå åt mycket kraft till detta, men jag har någon som kommer att följa upp hur det går och jag slipper stå ensam med hela lasset.
Förhoppningsvis blir detta den sista fasen av många innan jag äntligen kan komma på benen ordentligt igen. Kampen är långtifrån slut, men det finns ett klart skinande ljus och jag känner att det kommer att gå vägen. Det kommer att gå bra till slut, nu vågar jag äntligen hoppas på det igen. Jag gråter och gråter, har svårt att sluta, och om jag lyckas så börjar jag strax om igen, men det känns inte tungt utan befriande, som om tårarna bara legat och väntat på att våga komma fram.
I dag tog jag semester för att slippa känna någon press på mig att behöva åstadkomma någonting, att kunna ta dagen som den kom och vila så mycket jag behövde, när jag behövde det. Ett av mina klokare beslut hittills. Förmiddagen och nu i kväll har jag ägnat åt skrivande. Under dagen blev det en lugn promenad, samtal på vårdcentralen och flera timmars vila. Det funkar hyfsat när jag håller mig i stillhet, även om armar och ben känns helt avdomnade och pirrar och sticks hela tiden. Fler och otrevligare besvär när jag rör på mig. Måste verkligen få ett slut.
I morgon bitti ska jag få ett samtal från företagshälsan, sedan får vi se vart det leder. Erfarenheterna därifrån är väl lite si och så, men det finns väl förhoppningsvis några stjärnor också så nu gäller det bara för mig att lyckas hitta dem.
