I dag för 25 år sedan föddes en alldeles speciell liten person och vi blev föräldrar för första gången. Värkarna började så smått vid halv två på eftermiddagen. Halv sju hade jag bestämt träff med maken i Bromma så att vi kunde köpa skötbord. Maken monterade skötbordet när vi kom hem och sedan var det bara blöjor som saknades. Bebisen skulle ju inte komma förrän i april var det sagt och den första brukade ju ta lite extra tid på sig. Vi tog det lugnt, åt och tittade på Lois & Clarc (Stålmannen).

Framåt midnatt kändes värkarna av mer och mer och jag tänkte att det nog började bli dags att åka in. Kanske bra att vila lite först ändå även om det förmodligen skulle bli omöjligt att somna. Ville låta maken sova ifred så länge som möjligt. Till slut blev det lite för mycket, kändes som det inte blev någon paus emellan alls, så jag klev upp, duschade och böt om. Sedan väntade jag till klockan var två på natten innan jag väckte maken.

Jag ringde Karolinska och frågade om det fanns plats. De undrade varför jag undrade det och hur länge värkarna varit regelbundna. Två personer frågade samma sak. När de hörde att det var första barnet skrattade de nästan och tyckte att visst fick jag komma in om jag kände för det, men (outsagt) det skulle nog dröja åtskilliga timmar till innan det blev någonting. Maken ringde efter en taxi – att ta buss och tunnelbana in var liksom inte riktigt läge, och dessutom gick det väl inga bussar sådär mitt i natten. De skulle komma inom en kvart, men där fick vi tji. Vid kvart i tre kom det till slut en taxi i alla fall. Vi bodde i Hässelby Villastad då. Till vår förvåning svängde han höger in på Lövstavägen och åkte mot Åkermyntan. Okey, det går ju att ta den vägen också även om vi inte hade sett det som det naturliga valet. På vägen frågade han oss vilken väg vi tyckte att han skulle ta. Det är väl bäst att åka över stan, via Vällingby först tillade han. Var det inte lite åt fel håll i så fall? Han svängde höger före Åkermyntan och den vägen hade han kunnat fortsätta, men då kom han plötsligt på att han hade åkt åt fel håll och vände för att köra tillbaka igen. Inte drömscenariot precis.

I början klarade jag resan rätt bra, men sedan fick jag värkar lagom till varje rondell, dvs precis där resan kändes besvärligast ändå. Under resvägen berättade chauffören om när hans fru skulle föda och om hur lång tid det hade tagit, och att det verkligen inte var bråttom att komma in. När vi slutligen kom fram, kvart över tre på natten, och skulle betala med den där sjukresebiljetten vi hade ordnat med så gick det inte av någon anledning för han hade tydligen uppfattat att vi skulle betala kontant. Där fick vi för att vi hade planerat och köpt biljett i förväg. Tur att vi hade tillräckligt med pengar för att kunna betala.

Undersökningsrummen var fulla för tillfället så vi fick sätta oss i väntrummet en stund först och vänta. Jag fick ett antal starka värkar och undrade om jag aldrig skulle komma till ett ställe där det gick att få smärtlindring. Jag blev nästan rädd att de skulle skicka oss vidare till ett annat ställe. Skönt i alla fall att slippa vara ensam i detta.

Halv fyra fick vi gå in i undersökningsrummet. De ville ha ett urinprov och frågade om vattnet eller slemproppen gått. Just som jag svarade nej på de två sistnämnda frågorna och gick mot toaletten kände jag hur hela jag blev blöt. Maken tog hand om mina blöta kläder och jag fick lägga mig på en brits för undersökning. Hoppsan, sa de, helt öppen och huvudet låg nästan mot bäckenbotten redan. De första krystvärkarna kom innan jag hann in på förlossningssalen. Omöjligt att stå emot. Efter en stund gick de iväg för fem minuter, men vi kunde ringa om vi behövde dem, vilket maken gjorde nästan direkt. Hjässan tittade ut när de kom in igen och i nästa krystning kom hon ut. Det var överstökat på någon minut från att de kom tillbaka. Klockan var kvart över fyra och vi hade varit inne på Karolinska i totalt en timme, varav max en halvtimme på förlossningssalen. Det blev en tös på 3380 gram och 48 centimeter. Vilket litet underverk! Vilken lycka! Kärlek vid första ögonkastet, ja långt innan dess faktiskt. Grattis till ditt första kvartssekel!