Det är verkligen en annorlunda vår det här, en vår och ett år som nog ingen kommer att glömma (fast själv glömmer eller släpper jag alldeles för mycket nu). En vår då samhället liksom stannade upp, men sjukvården fick desto mer att göra. En vår med fysisk distansering och innovativ socialisering. En vår då vi tvingas tänka om och hitta nya rutiner, nya sätt att hålla kontakt när vi inte ska träffas fysiskt. En vår då gymnasier, högskolor och universitet övergick till distansundervisning och examensfesterna ställdes in. Ett osynligt hot far runt i världen och det gäller att akta sig, om inte för sin egen skull så åtminstone å sina medmänniskors vägnar. Många av oss kommer att drabbas, en del hårt medan andra kanske inte ens märker av det, men det gäller att inte alla blir sjuka samtidigt och att de som redan är försvagade skyddas. Det ansvaret har vi alla.
Jag vet att jag skrivit om det tidigare, men kan inte hitta var så kanske har jag bara noterat det i mina privata anteckningar. Hur som helst, en av mina arbetsuppgifter under hösten och början av detta år handlade om utbränd utrustning och corona, dock inte viruset men det kan ställa till det nog så mycket och är någonting man vill undvika, viss parallell alltså. Det känns nästan lite som ett omen. Även det där med utbrändhet känns ju tyvärr rätt slående, som om uppgiften verkligen var ämnad för just mig. Hur som helst, när alla som hade möjlighet uppmanades att jobba hemifrån så gick jag också hem, men jag fick bara jobba ett par dagar innan företagsläkaren satte stopp för det. Utmattningssyndrom. Under tre veckor skulle jag inte få jobba alls.
Det kändes lite snopet. Varför just nu? Nu när det ändå bara skulle bli distansarbete, inga jobbiga resor till och från jobbet, inget kontorslandskap, ingen surrig lunchrestaurang. Det har varit mycket mer akut flera gånger tidigare och då har det ju bara viftats bort, gång på gång. Det blev till slut jobbigare att försöka få relevant hjälp än att försöka leva med det som var. Jag har blivit en mästare på att parera, stanna upp och hitta nya knep för att få det att fungera, men trots det har det hållit i sig och snarare blivit sämre igen ur åtminstone några aspekter. Det har inte gått att blunda för det, men samtidigt har det blivit en så naturlig del av livet att det blivit svårt att sätta en gräns. Jag klarade hjälpligt av en (1) dag på kontoret, eller åtminstone delar av dagen (huvudvärken brukade dra in vid lunch och sedan tappade jag konceptet lite under eftermiddagen), men efter två dagar var jag så slut att jag behövde stanna hemma i två dagar. Första dagen hemma orkade jag knappt tänka alls och ville egentligen bara få sova hela tiden innan jag så småningom piggnade till framåt sena eftermiddagen, andra dagen var lite mer effektiv. Daglig yrsel och armar och ben pirrade och domnade bort så fort jag rörde mig. Ja, så hade det rullat på vecka efter vecka. Kroppen verkade vilja ha fullständig vila för att läka, men det fick den förstås aldrig. Det kanske var rätt vettigt att stanna upp lite ändå.
Det blev lite konstigt att bara tvärnita sådär för rörelseenergin behövde ju ta vägen någonstans. Jag lyckades ändå avsluta det mest akuta innan jag gick hem så att inte min frånvaro skulle behöva stanna upp allt annat. Sedan kände jag nog mest tomhet och saknad, lite som att luften gick ur. Tankarna var tröga som sirap, orden hoppade ut ur munnen i fel ordning, jag liksom balade taklänges. Första veckan var långtifrån vilsam. Jag förstod inte hur uppvarvad jag var förrän jag börjat finna mig i situationen och komma till ro lite bättre. Jag ville fortfarande så mycket (och orkade så lite, mindre än innan), kände mig avstängd från all gemenskap med kollegorna (och övriga familjen som satt instängda på sina håll hela dagarna), klättrade nästan på väggarna och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen under dagarna, var jag skulle finna vila. Jag störde mig på minsta ljud omkring mig, som om sju radiokanaler och fem tevekanaler var igång samtidigt. Jag registrerade allt med fick inte ihop helheten. Nu med mina nya brusreducerande hörlurar kan jag i alla fall klara av att åka bil, som passagerare, utan att genast förgås av trötthet. Hoppas att de ska hjälpa mig i kollektivtrafiken sen också för resvägen till och från jobbet samt ljudmiljön på lunchrestaurangerna är ofta jobbigare än möten mm på kontoret. Flera av kardelerna i mitt livsrep har nötts sönder och en del har skurits av med kniv. Kniven och det som skavt är borta nu, men skadorna har bestått. Nu försöker jag spinna nya trådar för att kunna bli hel och stark igen.
De första dagarna ägnade jag åt att skriva ihop ett brev till mina närmaste kollegor för att förklara läget. Jag kände mig nöjd efteråt, men samtidigt skämdes jag lite över att sätta mig själv i centrum på det viset, lite egotrippat sådär. Måste jag alltid vara så himla präktig, veta bäst och försöka ratta allting själv? Det kändes själviskt att rikta strålkastarljuset mot sig själv på det viset. Fast så verkade inte läsarna reagera som tur var, snarare tvärtom faktiskt. Min förhoppning är i alla fall att det ska kunna öppna upp för andra att våga prata mer öppet i framtiden.
Det tog lite tid att landa, men efter ett tag avtog i alla fall ljudkänsligheten så pass att det gick rätt bra att klara av den lite lugnare innemiljön, men när jag öppnade ytterdörren överöstes jag av ljud utanför och det gjorde mig genast så trött. Jag har ändå lyckats ta mig ut på promenad varje dag och nu dröjer det oftast tills jag har kommit hem igen innan det börjar pirra och sticka i fötter och ben. Dagliga, lugna, promenader och mycket vila och lugn även för övrigt, för att liksom stanna upp och vänta in min själ. Långsamhetens lov. Det verkar vara det enda som hjälper och kan få mig att läka. Nu domnar i alla fall inte armar och ben bort riktigt lika ofta som tidigare och det är skönt. Fast andra fysiska stressreaktioner hänger i sig och jag känner mig snarare tröttare än tidigare. Vissa dagar är helt hopplösa, kan inte ens sitta upp mer än en halvtimme innan yrseln kommer, lite som när man är på väg att svimma, och jag behöver lägga mig ner för att den ska mildras igen.
Nu har jag jobbat 25% under två veckor. Det blev en rivstart med slutgenomläsning och kommentering av en teknisk specifikation vi jobbat med under flera månader. Läsandet gick bra i början, men sedan gick det trögt. Jag fick läsa om och läsa om och ingenting ville riktigt gå in. Jag tog mig ändå igenom det till slut och fick iväg mina kommentarer. Sedan hade vi en lång genomgång för att se vad var och en behövde gå in och justera. Jag deltog alldeles för länge i mötet, men det var svårt att bryta innan det var klart. Kände mig mycket trött på slutet, och efteråt. Dagen efter orkade jag knappt göra någonting annat än att delta i Skypefikat med kollegorna och besvara en enkät, så mina justeringar fick vänta ytterligare en dag. Den dagen var jag så trött och yr att jag gick och la mig igen direkt efter frukosten och låg kvar och vilade fram till lunch innan jag tog tag i arbetsuppgifterna under eftermiddagen. Det visade sig sedan att jag ändå blev klar bland de första, men så hade jag ju inga andra uppgifter som jag måste ta först, och inte så knepiga justeringar att göra heller. Skönt att ha det gjort.
Den här veckan har gått så fort. Jag förstår inte vart den tog vägen. Inte har det blivit mycket gjort heller, knappt någonting alls känns det som, men det känns helt okey ändå. Jag känner mig verkligen utmattad, värre nu än i början. Det gör mig ledsen. Jag vill ju orka en massa saker, men det gör jag inte. Fast jag är glad att jag för en gångs skull insåg läget och inte försökte släta över det utan istället stod på mig. Nu får jag ligga kvar på 25% i ytterligare två veckor innan jag går upp i 50% arbetstid. 25% är ju löjligt lite kan tyckas, men hade jag inte haft förmånen att kunna ta det hemifrån och dela upp tiden över hela dagen, en halvtimme, eller absolut max en timme, i stöten med mycket vila emellan så hade jag inte mäktat med ens det. I fredags kände jag mig yr så fort jag reste på mig så då fick jag fixa dagens jobbpass liggandes på sängen. Jag vill (kunna) jobba mer, men det är för mentalt påfrestande i dagsläget. Jag kan bli så obeskrivligt trött av att bara försöka läsa en halv sidas text att jag behöver vila en stund innan jag kan fortsätta igen och jag får ibland huvudvärk av att försöka fokusera tankarna. Det känns jobbigt att erkänna att läget inte är bättre. Läkaren kommenterade att många kan komma upp i tid snabbare (än plan) nu när arbetet kan göras hemifrån. Själv tänkte jag att ja, jag kan jobba mer än om jag behövt vara på jobbet (för då hade jag stupat direkt), men nej, 50% finns inte på kartan i dagsläget. Jag hoppas att det gör det när det är dags om två veckor. Samtidigt måste jag säga att jag mycket hellre jobbar 25% än är helt sjukskriven, speciellt nu när övriga familjen också sitter hemma under dagarna. Det är också skönt att få tillbaka lite av sin identitet igen, att slippa känna sig borträknad och att tillåtas ha lite jobbkontakter igen.
På ett sätt tycker jag att det är väldigt skönt att hela samhället liksom har stannat upp och att vi varken haft körövningar eller framträdanden. Jag behöver verkligen paus även från det nu, medan andra säkert kan sakna övningarna och den sociala samvaron. Samtidigt är det lite jobbigt att aldrig riktigt få chansen att bara rå om sig själv.
