I söndags gick jag i kyrkan. Det blir inte alls lika ofta som tidigare även om det nu tar mindre på orken med coronanedkortade högmässor (utan mässa) och avsaknad av bullrigt kyrkkaffe efteråt. Jag kände på morgonen att jag egentligen inte hade så mycket ork över att spela med och behövde ju dessutom ha kvar lite energi till att vara social under eftermiddagen och kvällen. Jag valde ändå att traska dit i hettan, trots den energimässiga uppförsbacken och väl medveten om att jag nog inte skulle orka så mycket mer sedan, men jag har ju en veckas semester att vila upp på så det kändes inte så farligt att tillfälligt övertrassera energikontot. Sedan dog mina brusreducerande lurar redan under inledningen av eftermiddagens bilresa vilket sög ytterligare en massa energi, men det hade jag förstås inte tagit med i beräkningen. Jag överlevde hur som helst men är väldigt tacksam över att inte ens behöva försöka jobba denna vecka.
Hur som haver (eller i detta sammanhang heter det kanske Gud som haver?) så ångrade jag verkligen inte mitt val för denna gång fick jag också en hel del energi tillbaka. Söndagens namn/tema var Förlorad och återfunnen. Evangelietexten handlade om Den förlorade sonen. Jag tänker att den liknelsen och den om Den barmhärtige samariern/samariten nog måste vara de mest kända för gemene man, och kvinna. Vi fick också höra om hur Gud liknades vid en mor som tröstar sina barn, inte en gubbe som svävar omkring uppe bland molnen. Vem har förresten påstått att han är man? Varken man eller kvinna skulle jag nog säga, eller både och.
Predikan tog en lite annorlunda vändning som fick igång tankarna och väckte många minnen. Det finns tre personer i berättelsen: Sonen som hittade hem efter att ha varit förlorad, eller borttappad, föräldern som fick sitt älskade barn tillbaka och den avundssjuke brodern. Egentligen är det en ganska svår berättelse att ta till sig tycker jag, speciellt om man ser den ur broderns perspektiv. Samtidigt är det lätt att identifiera sig med de olika rollerna.
Jag minns när jag var liten, runt fyra år, och mina föräldrar plötsligt var försvunna på storköpet (Obs! i Gränby om jag minns rätt) där vi handlade. Vart hade de tagit vägen? Tänk om de hade glömt kvar mig och åkt hem. Jag har bara fragmentariska minnen, men jag vet att jag började med att gå ut till parkeringen för att se om bilen stod kvar och det gjorde den. Sedan var det väl någon vänlig själ som tog med mig till informationsdisken. Jag fick berätta vad jag hette och hur gammal jag var. Fast det där med åldern hade jag inte så bra koll på, men de frågade lite kring det och om jag kanske skulle börja på lekis eller skolan snart. Mina föräldrar kom förstås så fort de hörde utropet för namnet stämde ju även om inte resten gjorde det. ”Pernilla, snart 6 år söker sin mamma”. Nog för att de i informationen tyckt att jag såg väldigt liten ut för att snart fylla 6 år. Det konstigaste var nog ändå att de ropade efter min mamma. Jag var så pappig att jag knappt såg åt mamma (stackars henne, men min lillasyster var ju i gengälld det omvända på den tiden). Kanske hade de frågat om de skulle ropa efter mamma, liksom förutsatt att det var henne jag saknade, men jag har för mig att jag på något sätt skämdes över att be dem ropa efter pappa. Det var som om det betraktades som fel. Nästa gång vi var tillbaka försvann de nästan på direkten igen, dumma föräldrar, men då visste jag ju precis vart jag skulle gå för att de skulle hitta mig igen. Mina föräldrar däremot var helt säkra på att jag gick dit för att det var roligt att få höra sitt namn i högtalarna (och något pinsamt för dem antar jag), men jag kunde väl inte rå för att de sprang bort hela tiden? Det var i alla fall skönt att bli upphittad igen, även om jag nog aldrig blev rädd utan mest var lösningsinriktad. Jag har haft stor nytta av det förhållningssättet många gånger i livet.
Hur är det då att som förälder, om än bara för en stund, förlora det käraste man har? Panikartat förstås. Vi var i Jakobsbergs Centrum och vår förstfödda knallade på vid sidan av oss. Hon var väl strax över året och tog sig inte fram så fort. Plötsligt var hon borta. Hon måste ju finnas i närheten, hade ju varit där strax innan. Hjälp, hade något tagit henne? Tack och lov inte. Det som hade hänt var att jag och maken hade svängt av några meter åt sida för att titta på någonting i bokhandeln där, minns inte vad, medan lillan gladeligen fortsatte rakt fram. Vilken lättnad när vi återfann henne, tultande en bit bort.
Den avunssjuke brodern då? Jo, visst känner jag mig avundssjuk titt som tätt. Jag tror att det är väldigt mänskligt. Varför får han/hon när inte jag får, varför lyssnar ingen på mig medan andra tycks glida fram på en räkmacka? Ser de inte alla brister, som jag själv aldrig skulle släppt fram? Jag tror att det är viktigt att inte bara kväva dessa känslor utan att tänka ett steg längre och arbeta medvetet med känslan (liksom med andra känslor och hur de påverkas av olika tankar), se det som just mänskligt men försöka undvika att fastna i känslan och göra sig till ett offer. Livet är inte rättvist och kommer aldrig att bli det, men vi kan alltid försöka göra vår del så bra som möjligt och försöka se mer till det vi har än det vi inte har.
Kan man förresten förlåta allt och vad är det egentligen att förlåta? Hur är det med Guds förlåtelse? Man kan nog tycka att vissa handlingar är helt oförlåtliga, som att med berått mod ta livet av någon, men jag tror att vi behöver tänka på ett annat sätt även kring detta. Handlingen kan aldrig rättfärdigas genom förlåtelsen och straffet måste tas, men det är aldrig för sent att bli en bättre människa framöver, ett hopp, en omstart och jag tror att det är det förlåtelsen avser.
För att återvända till söndagens högmässa så var det inte bara predikan som väckte tankar och minnen utan även en av psalmerna. Psalm 231 – Oändlig nåd, dock inte texten utan melodin. Vi har nämligen en tecknad film med Teskedsgumman som barnen tittade på när de var små. I en av berättelserna får hon rycka in som kantor i kyrkan. Naturligtvis blir hon liten som en tesked, men jag tror att kyrkråttorna (eller snarare möss) hjälpte henne. Minns inte så noga, mer än att det var just den psalmen som spelades.
Det blev förresten en stunds kyrkkaffe ändå i söndags, fast på stående fot ute i det fina sommarvädret. Det smakade mycket gott!
Nu har jag visst lyckats knåpa ihop ett riktigt långt inlägg. Det blir ju så mycket lättare och roligare att skriva när inspirationen väcks till liv av någonting, men jag har fått ta det i omgångar eftersom jag fortfarande får huvudvärk och yrsel nästan direkt när jag försöker koncentrera mig på någonting mer mentalt ansträngande. Bättre nu under lediga dagar i alla fall då det inte är så mycket annat som konkurrerar om hjärncellerna. Behöver som sagt den här semesterveckan, även om det inte blir en massa semesteraktiviteter utan bara en riktigt lugn hemester på hemmaplan. Inte alls så bara det förresten.
