Den här veckan har jag känt mig ruskigt energilös (trots att jag förstås försökt inbilla mig annat) och två av dagarna kom jag inte ens ut på min dagliga promenad. En fördel nu är i alla fall att jag har rätt bra koll på hur stora, eller snarare små, energireserverna är så att jag inte kör dem helt i botten. Jag vet när det är fara å färde och har hittat mina överlevnadsstrategier, så pass att jag ofta går in i dem automatiskt innan jag själv hunnit bli medveten om att det behövs. Det blir snarare att jag reagerar på det ändrade beteendet och utifrån det förstår att energin är på upphällningen.
Jag har funderat en hel del på det här med energi och eftersom jag jobbar inom energibranschen så tänker jag att även effekten är väsentlig. Med en hundrawattslampa går det bra att lysa upp ett stort område, medan en liten enwattare knappt kommer att märkas. Hur mycket energi som förbrukas beror däremot på tiden så om enwattaren är igång hundra gånger så länge som hundrawattaren så blir energiförbrukningen ändå densamma för dem båda. Med en lågenergilampa krävs det betydligt lägre effekt för att ge lika mycket ljus som en gammaldags glödlampa och därmed även lägre energi. Energin går också att tänka som bensinen i en bil, den kan räcka lite olika långt beroende på körstil, men oavsett hur energisnålt man kör så tar den ändå slut förr eller senare. Effekten däremot avgörs av motorn. Motorn kan vara slö eller stark och det sätter gränser för exempelvis acceleration och maxhastighet även när tanken är full. Om man ska koka upp vattnet i en full kastrull och sätter spisplattan på ettan kommer effekten sannolikt inte räcka till att få vattnet mer än möjligen ljummet, nästan oavsett tid.
Hur går då detta att koppla till utmattning? Jag tänker att effekten är orken man har i varje stund medan energin är uthålligheten, dvs hur länge man kan ”förbruka” orken. I början var orken helt i botten och det var ofta omöjligt att göra även det mest basala, oavsett hur långsamt det gick. Att t ex duscha var svårt för att orken knappt räckte till för att hålla i duschen. Nu räcker orken lite bättre, men det är fortfarande ett rätt stort projekt att genomföra som kräver att jag lägger in extra vila och tar bort någonting annat, t ex disk eller tvätt, den dagen. Det finns bara en viss mängd bensin i tanken och räcker den till att köra tre mil så går det inte att köra tio, man får göra ett ärende i taget. I vissa fall går det ändå att tillfälligt låna en bensindunk och ta sig en bit till, men det behöver betalas igen, med ränta, och det går inte att låna mer än i undantagsfall. Det gäller att försöka hitta så energieffektiva lösningar som möjligt, ungefär som att byta all belysning hemma till LED-lampor. Om det inte finns tillräckligt med effekt/ork för någonting så går det kanske att hitta andra sätt att göra det på som ändå gör det möjligt.
För egen del tycker jag att det är väldigt lugnande och meditativt att baka bröd eller ännu hellre göra matpajer och en utomstående tycker lätt att då är det väl just det jag borde göra mer av för att liksom ladda upp energin igen. Problemet är att orken fortfarande är för begränsad för att räcka till, i synnerhet som det behöver finnas ork till den vanliga grundtillvaron också. Ett försök alltför tidigt i utmattningen höll på att sluta i ren katastrof och i det läget vill jag inte hamna igen. Nu börjar det ändå närma sig en lösning som åtminstone fungerar ibland och i går lyckades jag, efter fyra veckors semester, faktiskt färdigställa fyra Västerbottenpajer som sannolikt är bland de enklaste pajer man kan tillaga. Det vinnande konceptet går ut på att dela upp arbetet i mindre moment och sprida ut dem i tiden så att orken räcker till varje moment fast den inte alls räcker till helheten. En första uppdelning kan vara att göra pajbotten som ett moment och fyllningen som ett, men det räcker inte.
Projekt Västerbottenpaj a la Pernilla
- Vid projektstart: Inhandla ingredienser
- Vid frukost x dagar/veckor senare: Ta fram bunke och pajformar (degen räcker precis till två formar)
- Före (enkel snabb)lunch: Mät upp margarin och mjöl i bunken
- Efter lunch: Rör ihop och knåda till en deg (tillsätt eventuellt vatten) – Arbeta ut degen i pajformarna – Ställ in i svalen
- Riv osten (själv gjorde jag det till slut en natt då jag ändå inte kunde sova)
- Några dagar senare: Grädda pajbottnarna – Gör fyllningen – Grädda pajen
Ibland kan väldigt små detaljer göra stor skillnad. Att dela upp momenten 2, 3 och 4 sparade en hel del på orken. Det blev också lite lättare att få ihop degen eftersom margarinet hann mjukna lite.
Överlag tänker jag att även om det inte går att hitta aktiviteter som ökar ”energin” (i detta fall syftas nog snarare på effekten, dvs orken), så går det oftast att hitta något litet som gör att energin man har läcker ut lite långsammare. Hur som helst. Min spaning är att effekten (den momentana orken) måste upp först och det går bara med mycket vila och lugn återhämtning, så lite hjärnaktivitet som möjligt, lugn och ro, inga krav alls. När effekten gått upp något kan man försiktigt, försiktigt, börja experimentera med energin (uthålligheten), göra små korta aktiviteter, kanske vattna en blomma och sedan vila, ta en promenad och vila, osv. Genom att testa sina gränser försiktigt istället för att rusa på i full fart och ta helt slut går det att lära känna just sina begränsningar och sakta, sakta röra sig framåt.
Olika aktiviteter kräver olika mycket energi och det kan skilja sig mycket mellan olika personer. Det är inte säkert att ”svåra” uppgifter kräver mer än ”lätta”, ibland är det snarare tvärtom. En till synes ”lätt” uppgift kan vara helt omöjlig att lösa. Det kanske beror på att det är olika delar av hjärnan som är aktiva för olika saker. Vissa skador går också att kompensera för genom att göra det på andra sätt.
Försök att njuta av dagen efter din egen förmåga. Studera fjärilen som satt sig på fönsterblecket, njut av dess skönhet. Känn den ljumna vinden mot ansiktet, var här och nu, var nöjd med dig själv oavsett ”prestation”. Du duger precis som du är!
