Runfilosofi
Jag är ju en inbiten dagboksskrivare och det händer rätt ofta att jag går tillbaka och letar upp olika händelser och läser vad jag skrivit. När jag gjorde det för ett tag sedan råkade mina ögon falla på någonting som jag inte tänkt på på länge (skrevs för precis 100 dagböcker sedan), men som jag tycker kan vara lite roligt att berätta om. Jag är lite förvånad över att jag inte lyckades uppmärksamma det tidigare, men två veckor innan jag gifte mig med min runristningsentusiast noterade jag följande i min dagbok: ”Jag skrev Pernilla med runor i morse. När jag skrivit de tre första runorna började jag fundera hur Birgitta [mitt andranamn] skulle se ut. Namnen verkade ju börja så likt. Jag skrev ner namnen under varandra. Det var i stort sett bara n och g som skilde sig åt: [se bilden nedan]. Hade jag inte träffat en runälskare så hade jag väl aldrig upptäckt det.”
Håll med om att likheten mellan namnen är slående. Jag tycker att det är häftigt, lite som att någon visste vad som komma skulle redan när jag fick mina namn.
