I morse dök det upp en påminnelse i mobilen om ett minne som jag kanske ville komma ihåg. Nja, det är väl egentligen högst tveksamt om jag vill det, eller varför inte förresten. Jag återkommer om vad längre ner i texten. Nu i kväll fick jag plötsligt för mig att jag skulle gå in och titta lite på de stolpar som jag skrev för en dryg månad sedan inför ett framtida blogginlägg. Kanske skulle jag kunna fixa till det den här veckan tänkte jag. Stolpar, av ett helt annat slag, är för övrigt någonting jag diskuterade med min chef i dag. Det lutar åt att det kommer att bli ett av mina ansvarsområden framöver. För att återgå till ämnet så visade det sig att det första ordet jag skrivit i mina noteringar, utöver den rubrik jag tänkt ge inlägget, visade sig vara just precis det som minnet i dag rörde. Då var det nog meningen att jag skulle ta upp det nu. Tyvärr tar det en stund att få till eftersom jag överfalls av en tryckande huvudvärk så fort jag försöker koncentrera mig på vad jag ska skriva, men skam den som ger sig. Tar jag en liten bit i taget så är det ju till slut på plats ändå och efter ett tag brukar det faktiskt gå bättre igen.

Vad var det då för minne, vad var det för ord jag skrivit överst? Jo, Rånet. Tyvärr syftar det inte på ett sånt där rån som man har till eftermiddagsfikat eller på något av de fantastiska rullrån som farmor gjorde, utan kort och gott på det rånförsök jag var med om för i dag precis fem år sedan. Glädjande nog är det någonting som jag så gott som aldrig tänker på längre, men nu är det verkligen hög tid att jag försöker komma till saken, innan dagen tar slut.

Det blev egentligen aldrig något rån utan stannade vid ett rånförsök eftersom jag var dumdristig nog att käbbla emot och när det efter en bra stund började närma sig andra människor gav han till slut upp. Jag skulle tro att han var väldigt orutinerad på området och inte riktigt visste hur han skulle hantera det när han inte lyckades skrämma mig till lydnad. Han hade nog aldrig för avsikt att skada mig, och gjorde det ju inte heller. I dag skulle jag nog inte vara lika stursk, men risken att få uppleva det igen är sannolikt ytterst liten.

Det jag minns tydligast från själva rånförsöket är färgen på knivens skaft för den var så annorlunda mot andra moraknivar jag sett. Efteråt har jag undrat hur han egentligen höll i kniven eftersom skaftet syntes så tydligt. Det får mig också att tro att han var mer angelägen om att visa upp kniven än att använda den. Jag såg ingen annan i närheten, men det var mörkt och jag tar det inte alls för osannolikt att det fanns åskådare i närheten som skulle se hur det gick för honom. Jag minns en rad starka känslor kring denna händelse och de handlar inte alls så mycket om oro eller rädsla som om skuld och skam. Jag oroade mig i och för sig en del för någon slags hämnd, inte i form av personskador utan mer att få alla bildäck uppskurna eller någonting annat i den stilen. Den oron la sig efter ett tag och sedan kände jag främst skam kring hur jag hade beskrivit den unge gärningsmannen. Vad skulle de tro om mig egentligen, hemska människa. Den skammen var så stark att jag inte kunde med att öppna kuvertet med polisanmälan (antar jag) när det kom. Jag la det åt sidan och sedan blev det liggande. Jag har fortfarande inte öppnat det, men jag tror att jag vet ungefär var det ligger. En annan stark känsla var skuld. Jag borde ha sagt någonting som fått den unge mannen, eller snarare pojken, att komma på bättre tankar istället för att fortsätta in på den kriminella banan. Det kändes så onödigt att han skulle förstöra sitt liv med sådana dumheter. Han var värd bättre, det är alla. Åh, vad jag önskade att jag hade haft ett fint trähjärta i fickan, eller kanske en reflexängel, som jag hade kunnat räcka fram och ge honom. Du är älskad, ta hand om dig, förstör inte din framtid! Vem vet vad han fått genomgå, men nu var det för sent. Jag tänkte väldigt mycket kring just detta, att jag liksom försatt världens chans, hans chans, och så var jag lite nyfiken på hur han skulle ha reagerat. Hade han kommit av sig helt, eller vad hade hänt?

Jag tycker att det kan vara lite svårt att definiera skillnaden mellan skuld och skam, det flyter liksom in i varandra, men skam är när man upplever att man är fel och skuld känner man när man tror att man gjort fel. Skam är nog den känsla som är svårast att fly från. Ett sätt att försöka dämpa sin skamkänsla är att skuldbelägga någon annan. Där var jag ett ytterst tacksamt offer, tills jag insåg att det var just det som pågick. Då bröts förtrollningen och han fick det inte att fastna på mig längre. Jag har upplevt en del liknande situationer efter det, men nu när jag genomskådar det i tid och vet hur jag ska hantera det så rinner det av mig som vattnet på en gås.

Man kan känna skuld och skam av en rad anledningar, logiska eller ej, såsom

  • att ha sagt saker man ångrar
  • att man varit arg på eller elak mot någon, speciellt någon man egentligen älskar
  • att inte orka
  • att inte ha sagt ifrån tillräckligt tydligt då man utsatts för trakasserier eller fysiska övergrepp (fast den som borde skämmas är angriparen)
  • att inte räcka till för alla ”måsten” (här binder många ris åt egen rygg)

Det är viktig att skilja på handling och person. Bara för att man gör någonting dåligt betyder det ju inte att man är en dålig person. Alla gör eller tänker dåliga saker ibland. Det är mänskligt att fela. Ett effektivt sätt att minska känslan av skam är att arbeta med sin definition av måsten. Hur många av våra ”måsten” är egentligen verkliga måsten? En försvinnande liten del skulle jag tro. Vad är egentligen viktigt då, på riktigt? Det vill säga, vilka ”måsten” är måsten? Jag brukar tänka Kommer någon att (riskera att) dö om jag inte gör detta nu på direkten, eller överhuvudtaget? Om ja, så är det definitivt prioriterat. Om nej, så är det kanske inget måste ändå.

Själv har jag insett att jag satt alldeles för höga prestationskrav på både mig själv och andra. Aldrig nöjd, alltid någon skavank. Fast nu jobbar jag åtminstone på det och tycker att jag börjar få in rätt bra snits på att duga som jag är. Jag har också blivit bättre på att släppa kontrollbehovet och tillåta andra att försöka på sitt eget sätt. På jobbet har jag fortfarande svårare för att inte sträva mot det 200% perfekta, men jag tar det åtminstone inte på lika blodigt allvar längre och börjar hitta en del genvägar och strategier som fungerar.

När man tänker efter efteråt så är det egentligen konstigt vad tankarna kan ställa till med, men å andra sidan så kan de ju också vara till enorm hjälp åt andra hållet ifall man bara ger dem chansen.