Från lek till allvar

För ett halvår sedan läste jag en text som Kay Pollak skrivit och jag tänkte redan då att det överensstämde en del med mitt eget synsätt. Är det värsta som kan hända verkligen det värsta? Tänk om det är det bästa. Pollak ger ett antal exempel: En skilsmässa, ett missat flyg, ett jobb du inte fick. Efter ett tag visar det sig att det som kändes väldigt tufft inledningsvis i slutänden faktiskt ledde till någonting mycket bättre. Inget ont som inte har något gott med sig. Vill du läsa hans text, som inspirerade mig till veckans inlägg, så finns den på hans Facebooksida, upplagd 21 maj 2020.

Om jag ser till mina egna erfarenheter så hittar jag flera personliga exempel som detta synsätt stämmer in på. Jag tror också att synsättet i sig kan göra det lättare att inte fastna i det negativa och därför snabbare komma fram till de mer positiva konsekvenserna av det som inträffat eller inte inträffat, beroende på vad det nu rör sig om.

För en massa år sedan skulle vi på körresa till Visby. Det visade sig vara väldiga förseningar i tågtrafiken på grund av en olycka. De flesta lyckades hinna med ett tidigare tåg som gick en stund före ordinarie tidtabell (eller snarare en bra stund efter att det skulle ha gått), men jag och tre andra korister hade desto mer oflyt. Långa väntetider, många byten, tåg som plötsligt inte skulle åka vidare utan istället vända, och vägstäckor som var under ombyggnad. Vi tycktes ha allt emot oss och hann fram till färjeläget lagom till att båten la ut. Vinkelivink! Nästa färja skulle gå först kommande förmiddag så det var bara att åka hem igen. Det blev helt klart ett antiklimax när vi såg båten åka ifrån oss, men det var ju faktiskt ingenting vi kunde göra åt den saken. Fast vi fick ligga i våra egna sängar en natt extra och dottern som annars skulle ha varit ensam hemma kom i säng ordentligt så att hon orkade upp inför sin egen spännande resa ner till Göteborg följande morgon. Dagen därpå flöt resan på utan minsta missöde och vi fick ett minnesvärt och trevligt dygn tillsammans med alla andra i kören.

Ett år, då barnen var i förskoleåldern, åkte vi på vinterkräksjukan precis till jul och fick lov att ställa in allt firande. Julbord var inte att tänka på, men mot julaftonens slut lyckades jag i alla fall få i mig en skiva julknäcke med skinka på. Det låter ju heltrist, men jag minns ändå den julen som en bra jul. Vi var helt matta och orkade ingenting, satt mest i soffan och läste sagor och myste med varandra. Hade en liten stillsam julklappsutdelning. Senare under helgdagarna, då vi hunnit tillfriskna, kunde vi i lugn och ro åka runt och träffa några släktingar i taget och utbyta julklappar. Vi fick mer kvalitetstid med var och en av dem än om vi samlats allihop på samma gång och vi slapp stressen med att få allting att klaffa med julbord, tomte, Kalle, och så vidare. Eftersom vi redan köpt in all julmat innan vi fick ställa in alltihop så hade vi också mat som räckte för oss under hela ledigheten. Istället för att blanda all mat vid ett tillfälle kunde vi koncentrera oss på en rätt i taget och vi slapp föräta oss på allting vid ett tillfälle.

Tiden vi lever i nu, och som ser ut att hålla i sig ett bra tag till, med Coronapandemin är ju ingenting som man ens hade kunnat föreställa sig för ett år sedan. Det är ett otäckt virus som härjar. Många har blivit riktigt, riktigt sjuka och det kan ta mycket lång tid att repa sig efteråt. Alldeles för många har avlidit av sviterna. Den biten vill jag verkligen inte förringa och vi har var och en ett ansvar för att i möjligaste mån försöka undvika att bli en källa till ytterligare smittspridning. För egen del ser jag samtidigt denna tid som en räddning. Vi uppmanas att hålla oss hemma. Det är inte ett undantag att jobba hemifrån utan det är någonting som förordas i den mån man har ett sådant arbete där det är möjligt. Jag slipper runt tre timmars restid per dag, slipper en massa tröttande omvärldsintryck, kan lägga upp arbetsdagen lite efter hur jag mår och har ofta möjlighet att vila middag en stund för att orka med dagen, eller rentav ta en del telefonmöten liggande i sängen för att spara på energin. Jag har fått chansen att fortsätta vara aktiv jobbmässigt (på både gott och ont i och för sig), trots att orken varit minimal. Allvarligt talat så vet jag inte hur jag hade överlevt om jag tvingats åka till jobbet åtminstone någon gång i veckan under det senaste halvåret. Jag gillar verkligen att komma till kontoret, så det är inte alls det som tar emot, men jag har fortfarande inte den extra energi som det skulle kräva. Framåt våren tror jag att det äntligen kommer att vara möjligt igen och fram till dess kommer det nog bara anses bra att inte ränna runt för mycket bland folk. Det passar mig utmärkt.

Alldeles i början av pandemin, under påsklovet, var det tänkt att vi skulle ha åkt till Rom. Det blev förstås inte av. Det kändes lite trist och avslaget och jag hoppas att vi så småningom kan resa dit tillsammans som det var planerat, men redan innan resan blev inställd hade jag börjat inse att jag var alldeles för trött och sliten för att orka hänga med på allt. Vi hade nog fått dela upp oss lite och jag hade säkerligen behövt tillbringa en hel del tid i sängen på hotellrummet. Säkert bättre då att avvakta tills vi alla är pigga och friska, när pandemin är över. Jag längtar efter att det ska bli möjligt att resa igen, och då inte bara till Rom utan även till andra platser och personer som vi vill besöka.

Under 2017/18 blev min jobbsituation alltmer ohållbar och jag insåg att jag måste ta mig därifrån. Jag höll ögonen öppna efter passande jobb, men hittade ingenting som kändes intressant. Även om jag kände att jag behövde komma bort så trivdes jag ju med det jag arbetade med (och med mina kollegor) och ville inte behöva byta ner mig. En jobbchans missade jag för att jag såg annonsen så sent och inte hann få ihop en ansökan. Efter ett tag hittade jag i alla fall ett jobb som jag tyckte lät lite intressant. Jag rotade fram mitt gamla CV och uppdaterade det, skrev ansökningsbrev och skickade iväg det. Bara några dagar senare blev jag kallad på intervju. Jag kom dit väl förberedd och det blev en bra intervju. Parallellt med detta söktes alternativa lösningar och samma dag som det blev klart att jag skulle få byta arbetsgrupp internt, eller som jag främst såg det, byta chef, fick jag samtal om att jag inte fått jobbet. De hade valt en intern sökande, men jag fick en tydlig återkoppling på att både rekryteraren och den rekryterande chefen varit mycket nöjda med intervjun och att de faktiskt inte kunnat komma på någonting som jag skulle kunnat förbättra. Det kändes å ena sidan lite ledsamt, men å andra sidan var det också en lättnad. Det fanns en annan, om än tillfällig, lösning så länge och ärligt talat så hade jag verkligen inte heller orkat med ett jobbyte då. Jag var inte riktigt redo ännu och det hade nog blivit mer en flykt från något.

Ett knappt halvår senare, blev jag kontaktad av en rekryterare som hittat mig på LinkedIn (som jag också uppdaterat efter den förutnämnda intervjun). Jobbet det gällde lät nästan för bra, med många av de ingredienser jag tidigare letat efter utan att hitta. För att göra en lång historia kort så skickade jag in en ansökan, var på diverse intervjuer och fick till slut detta jobb. Jag gick verkligen till någonting istället för att gå/fly från någonting och det möjliggjordes till stor del på grund av det tidigare jobbet som jag ju inte fick. Jag var redo med uppdaterat CV, även på LinkedIn, och ansökningsbrev att utgå ifrån. Jag hade fått öva mig på intervjusituationen, fundera kring mina styrkor och svagheter och tänka igenom vad som var viktigt för mig och jag hade hunnit bli själsligt starkare (om än inte tillräckligt återhämtad ännu). Det hade inte kunnat kännas mer rätt. Det påminner mig förresten om mitt allra första jobb, direkt efter gymnasiet. Jag sökte ett jobb nere i Trollhättan, utan att ens veta var det låg. Jag blev kallad på intervju, men när jag var dit så tyckte jag inte att jobbet lät speciellt intressant. Däremot kände jag att jag verkligen ville tillbaka till Trollhättan. Vad skulle jag göra om jag fick jobbet? Nu löste det sig på bästa sätt för jag fick inte det jobbet, däremot erbjöds jag ett annat jobb som jag tackade ja till. Inte illa!

När man tittar tillbaka och inser att livets stora och små katastrofer ofta bidragit även med positiva bitar blir det lättare att ta ytterligare ett steg och aktivt söka efter de positiva aspekterna. Övning ger färdighet och efter ett tag kommer det att ske med automatik. Tänk så mycket mer man kan få ut av livet då än om man fokuserar på det man missar.