I dag har vi varit och firat mamma/svärmor/mormor på hennes 75-årsdag. Naturligtvis på behörigt avstånd, så som sig bör i dessa tider, sittande vid varsitt bord i respektive ände av rummet. Det var precis ett halvår sedan vi sågs senast, inlindade i filtar ute på vår veranda, även då i samband med ett födelsedagsfirande. Jag hoppas att det inte ska behöva dröja lika länge till nästa gång. Det lilla födelsedagsfikat var som en mindre middag och smakade mycket gott. Ja, ni kan ju se själva.
Jag beundrar min mamma för att hon genom alla år både lyckats komma på vilken mat som ska lagas till alla måltider och sedan tillagat det med beröm godkänt, dag ut och dag in. Jag vet ju nu att det är en riktig bragd och skäms över att hon så sällan fått någon riktig uppskattning för det utan mest bara blivit tagen för given. Själv tycker jag att det är bland det jobbigaste som finns att försöka komma på vilken mat jag ska hitta på, mycket jobbigare än att tilllaga den. Jag kommer aldrig att uppnå hennes klass. Att hon dessutom både sytt, stickat och virkat så att det stått härliga till medan jag själv knappt känner till grunderna gör mig lite sorgsen. Varför såg jag inte till att lära mig dessa konster ordentligt? Kunde jag inte ha fått ärva en liten gnutta händighet åtminstone?
Baka brukar jag i alla fall kunna klara av hyfsat bra, om det inte är alltför avancerat. Dagens kladdkakemuffins blev verkligen riktigt lyckade även om vägen blev lite krokig. Äggen skulle visst knäckas i bunken och inte i diskhon. Det stod det ingenting om i receptet så hur skulle jag då kunna veta det? Man lär så länge man lever.
