Ytterligare ett år har gått sedan jag startade min blogg. Det senaste året har varit präglat av pandemin och extra mycket nedvarvning och lugn. Det har varit bra för min del, men vem hade kunnat ana att det skulle bli på detta sätt, över ett år av nedstängdhet över hela världen. Kanske kan detta konstiga tillstånd lära oss att bättre uppskatta det vi tidigare tagit för givet, när vi till slut får det tillbaka igen.
Jag misstänker att det är just detta lugn och avsaknaden av intryck som gör det allt svårare att komma på någonting att skriva om. Den ena dagen är ju i mångt och mycket den andra dagen lik. Tidigare kunde jag snappa upp små inspirationsfrön under resan till jobbet, genom samtal med kollegor eller körkamrater, vid besök i någon galleria, genom att studera min omgivning och olika beteenden. Till slut var det alltid någon liten idé som började gro. Nu kan det kännas alltmer hopplöst ibland. Visst jag har fortfarande en hel del som jag skulle vilja skriva om, någon gång, men jag vill göra det när tillfället känns rätt och inte för att jag inte kan komma på någonting annat att skriva om.
Kanske kan vårvärmen och den spirande växtligheten ge lite inspiration framöver? I dag blev det i alla fall lunch ute på verandan och en liten stunds trädgårdsarbete i bara kortärmat. Det kändes skönt. Hoppas att värmen kan hålla i sig ett tag nu så att tomatplantorna kan få komma ut under dagarna för att långsamt vänja sig vid solen och få lite friskluft så att de växer till sig i styrka istället för att bara växa på höjden.
Om ett år hoppas jag att livet har återgått mer till det normala igen, men att vi inte har glömt bort de lärdomar som denna tid gett oss. Det finns mycket annat som jag också hoppas på, men dessa önskningar är någonting som jag håller i mitt hjärta och brukar lyfta fram i mina böner under ljuständningen i kyrkan och så får det förbli.
